Mycoplasma pneumoniae-laboratoriediagnostik

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till artikeln Mycoplasma pneumoniae


Laboratoriediagnostik av Mycoplasma pneumoniae[redigera]

Allmänt[redigera]

Det föreligger ingen helt optimal metod för laboratoriediagnostik av M. pneumoniae – infektion idag. Det torde dock vara lämpligt att erbjuda klinikerna en PCR – baserad metod för att påvisa mikroorganismerna i svalgsekret. Vi föreslår därför för Mycoplasma pneumoniae en P1–adhesingenbaserad PCR som referensmetod att använda tillsammans med P1–adhesinantigenbaserad ELISA för påvisning av IgM eller IgG – antikroppar i ett akutserum och vid behov i parade sera.

Referensmetodik[redigera]

a) Nukleinsyraamplifiering[redigera]

Ett antal tekniker baserade på nukleinsyraamplifiering av prov från i första hand svalg men också nasofarynx, sputum och BAL har prövats och många laboratorier erbjuder i dag PCR – varianter för diagnostik av mykoplasma – infektioner. Kommersiella metoder använder primers för 16S rekombinant RNA–, P1 – adhesingen eller ATPas operon (MP5 –1, 5 –2). Jämfört med odling varierar sensitiviteten mellan 55 –100 %. De flesta undersökningar anger dock sensitiviteten till ca 100 %. Testerna är mindre väl karakteriserade avseende specificitet. Jämförelser mellan PCR och odling eller olika serologiska metoder, inkluderande immunfluorescens talar i vissa studier för att PCR - positivitet kan bero på persisterande bakterieceller efter genomgången infektion eller förekomst av mykoplasma hos symtomlösa bärare. Överensstämmelsen mellan två realtids-PCR-metoder baserade på 16S RNA och P1-primers har visats vara mycket god. Lovande försök med multiplex realtids-PCR för atypisk pneumoni för i första hand M. pneumoniae och Chlamydophila pneumoniae har gjorts och sådana metoder kommer sannolikt snart att marknadsföras. Se Bilaga 3 Nukleinsyrapåvisning-NLI.

b) Serologi[redigera]

ELISA – metoder erbjuder ofta högre sensitivitet och specificitet än KB och används därför i dag vid ett flertal laboratorier. Kommersiella kit baserade på olika mer eller mindre renade antigenpreparationer finns tillgängliga. De mest specifika använder P1 – adhesinproteinet som antigen och är dessutom antikroppsspecifika. IgM – specifik EIA kan därvid användas för diagnostik av akut M. pneumoniae –infektion. Vissa tillverkare erbjuder också test för IgA – antikroppar vilka vid primär infektion ofta utvecklas parallellt med IgM – antikropparna. Värdet av IgA –testning är oklart. Ofta räcker analys av bara ett enda serumprov taget mot slutet av andra sjukdomsveckan med IgM – specifikt test. Exempel på sådan test är Meridian Immunocard.

Känsligheten vid sådan diagnostik är dock inte högre än ca 50 –60 % beroende på att många patienter, särskilt äldre och vid reinfektion ger ringa eller inget IgM-svar. Vid testning av parade sera med ELISA som detekterar såväl IgG - som IgM – antikroppar, t.ex. med REMEL EIA, kan sensitiviteten öka till 95 %. Detta innebär att ett andra serumprov bör tas vid kvarstående misstanke om mykoplasma – infektion även om testningen av det första provet utföll negativ. Se Bilaga 4 Infektionsserologi och antigenpåvisning-NLI.

Alternativa diagnostiska metoder[redigera]

Odling[redigera]

Isolering av organismen från svalg – eller nasofarynxprov genom odling har länge varit standard för diagnostiken. Primärisolering sker därvid exempelvis i selektivt (penicillintillsats) difasiskt SP 4 glukosmedium i kombination med primär- och sekundärodling på agarplattor (PPLO - agar). Inkubering sker i 5 – 10 % CO2 – miljö. Växt kan dock ta ända upp till tre veckor, varför odlingstekniken knappast längre har någon plats i rutindiagnostiken.

Köldagglutinationstest[redigera]

Köldagglutininer, huvudsakligen som IgM – antikroppar, uppträder vanligen mot slutet av första – eller i början av andra veckan av infektionen och försvinner efter 2 – 3 månader. Köldagglutininer påvisas genom agglutination av 0 Rh – negativa erytrocyter vid 4 °C. De uppträder hos ca 35 – 70 % av individer med mykoplasma – pneumoni, dock inte hos förskolebarn. Titrar överstiger därvid som regel 32. Testet är ospecifikt, köldagglutininer förkommer vid ett flertal andra tillstånd, t.ex. olika virusinfektioner, hemolytisk anemi och vissa bindvävssjukdomar. Positiv test i kombination med klinik motsvarande atypisk pneumoni indikerar M. pneumoniae – infektion på specificitetsnivå 70 %. Trots att testningen är snabb och lätt att utföra försvarar den knappast sin plats som presumptivt diagnostikum på grund av sin låga specificitet.

Komplementbindande antikroppar[redigera]

Komplementbindningsreaktionen (KB) med extraherbart glykolipidantigen har under lång tid använts som standardmetod vid diagnostiken. Antikropps-utvecklingen når vanligen sin topp ca 1- 3 veckor efter sjukdomsdebuten. Med testet mäts samtidigt antikroppar av IgM och IgG – klass. Fyrfaldig titerändring i parade sera (2 – 4 veckors mellanrum) tyder på aktuell infektion. Sensitiviteten anges till upp till ca 85 % jämfört med odling. Antigenet är inte specifikt för M. pneumoniae. Förutom i ett stort antal andra mikroorganismer förekommer det också i djurceller, även humana, och i växter. KB – antikroppar kvarstår i åratal efter akut infektion vilket nödvändiggör analys av parade sera för den diagnosen.

Partikelagglutinationstest[redigera]

Partikelagglutinationstest bygger på hemagglutination av specifika antikroppar mot M. pneumoniae. Genom att använda latexpartiklar istället för erytrocyter undviks ospecifika reaktioner. Testet diskriminerar dock inte mellan olika Ig klasser och svaret kan kvarstå upp till 4 år. För säker diagnos krävs fyrfaldig titerändring i parade sera. Enligt uppgift i litteraturen talar dock ett enstaka värde >1:160 starkt för nyligen genomgången infektion. I en nyligen genomförd svensk studie på patienter med hosta i öppenvård korrelerade serologin väl med två nukleinsyrapåvisande metoder.

Resistensbestämning och resistensutveckling[redigera]

På grund av ringa tendens till kliniskt betydelsefull resistensutveckling är rutinmässig resistensbestämning inte indicerad. Makrolider och tetracykliner är verksamma, liksom ketolider och vissa fluorokinoloner (särskilt moxifloxacin). Eftersom M. pneumoniae saknar cellvägg har betalaktamer ingen effekt. Trimetoprim och sulfa är också inaktiva.

Epidemiologisk typning[redigera]

Specifika metoder för epidemiologisk typning av M. pneumoniae finns inte allmänt i bruk.