Respiratory syncytial virus-RSV

Huvudartikel

---

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvägsinfektioner, 2:a upplagan 2005

---

Respiratory syncytial virus - RSV

Smittämnen

RSV, som första gången isolerades från människa 1957, indelas i två subgrupper. Genomet kodar för minst tio virusspecifika proteiner. Två glykoproteiner på ytan, F och G, är viktiga immunogener. F-proteinet är genetiskt konserverat och är av betydelse för fusionen mellan virus och cellmembran i samband med virus penetration av cellen. G-proteinet är mer genetiskt variabelt och medierar bindningen av virus vid infektion av cellen.

Patogenes och patofysiologi

RSV replikerar i respiratoriskt epitel. Virus sprider sig från cell till cell i de övre luftvägarna, för att sedan fortplanta sig till de nedre luftvägarna, där det orsakar bl.a. förstörelse av epitelceller, ödem och sekretbildning.

Symtom och klinisk bild

RSV kan infektera alla åldersgrupper, men är den vanligaste orsaken till nedre luftvägsinfektion hos småbarn. Infektionen startar hos det lilla barnet vanligen med symtom från de övre luftvägarna, snuva, feber och hosta. Hos 25-40 % av spädbarnen fortplantar sig infektionen till de nedre luftvägarna, och kan ge bronkiolit och pneumoni. Ett allvarligt symtom på RSV-infektion är apnéer.

Hos friska vuxna yttrar sig ofta RSV-infektion som en vanlig övre luftvägsinfektion, medan äldre och immunsupprimerade kan drabbas av lunginflammation.

Epidemiologi

RSV uppträder i årliga epidemier under den kalla årstiden. Vid två års ålder har så gott som samtliga barn genomgått infektion med RS-virus. Immunitet efter genomgången infektion är inte fullgod och ej heller livslång. Reinfektioner är vanligt förekommande hos både äldre barn och vuxna.

Prevention

Vaccin finns ännu inte tillgängligt. Profylax i form av en monoklonal antikropp (palivizumab) används till vissa väl definierade riskgrupper ( http://folkhalsomyndigheten.se/rav/ ).

Provtagning och transport

Nasofarynxaspirat, taget med tunn kateter kopplat till sug är rekommenderat provmaterial. Även nasofarynxsekret taget med pinne med böjligt skaft och transporterat i virus transportmedium kan användas. RSV är ett labilt virus som lätt förlorar sin infektivitet. Det är därför viktigt att transporttiden är så kort som möjlig i de fall virusodling skall utföras.

Laboratoriediagnostik

Allmänt

För snabb diagnos används påvisning av virusantigen med immunfluorescens (IF), enzyme immunoassay (EIA) eller immunkromatografiska snabbtester. Direkt IF på nasofarynxaspirat har oftast visat sig vara den känsligaste metoden under förutsättning att den utförs på ett laboratorium med stor vana vid tekniken. Nukleinsyrapåvisning är en känslig metod under utveckling och kan komma att införas. Virusodling tar lång tid (3-14 dagar) och är mindre känslig än IF. Serologisk diagnostik på parade prover finns att tillgå, men används i praktiken sällan.

Virusodling har hittills betraktats som referensmetodik, men p.g.a. dess lägre känslighet jämfört med direkt IF bör nya antigentester framför allt utvärderas mot IF, och om möjligt mot PCR.

Vid val av diagnostisk metod för det enskilda laboratoriet bör man överväga provvolymer, krav på snabbhet, testets känslighet och specificitet. Utför man ett alltför litet antal antal analyser med IF per säsong kan det vara svårt att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att göra en korrekt avläsning. I dessa fall kan en annan antigenmetod med något lägre känslighet vara ett bättre val under förutsättning att testen ger entydiga resultat som är lätta att avläsa.

Referensmetodik

a) Antigendetektion med IF

Analysprincip: Nasofarynxaspiratet/sekretet centrifugeras och cellerna fördelas på objektglas med förstansade brunnar. Cellerna färgas därefter med direkt eller indirekt immun-fluorescensmetod med monoklonal antikropp, och avläses i fluorescensmikroskop. För bedömning krävs minst 50-100 celler.

Reagens: Ett flertal kommersiella monoklonala antikroppar finns att tillgå.

Alternativ diagnostik

b) Antigendetektion med övriga metoder: Flera kommersiella metoder finns, baserade på EIA eller immunkromatografi. Vid jämförelse med IF varierar känsligheten mellan 70-80 %.

c) Odling: RSV är ett känsligt virus och långa transporttider påverkar virus infektiositet varför virusodling inte är lika känslig som antigendetektion. För virusodling rekommenderas Ma-celler (Fetal Rhesus Monkey Kidney cells), GMK- (Green Monkey kidney cells) eller HeLa-celler. För optimal odling bör uppehållsmedium för Ma-celler inte innehålla fetalt bovint serum men 0,5 μg/mL trypsin. Cytopatogen effekt ses efter 3-5 dagar eller mer, och bör konfirmeras med t.ex. immunfluorescens med monoklonala antikroppar.

d) PCR: Analys med PCR på nasofarynxaspirat från barn har inte ökat känsligheten nämnvärt jämfört med IF, men har visat sig ha högre känslighet i prov från vuxna, äldre och immunsupprimerade. Någon standardmetod för RSV-PCR finns ännu inte beskriven. Vid val av primers har såväl G-genen som N-genen visat sig vara lämpliga som målsekvenser. Konventionell PCR-teknik tar i dagsläget alltför lång tid att utföra för att vara ett alternativ till antigendetektion. Med realtids-PCR kan analystiderna förkortas och metodiken ses därför som ett möjligt alternativ till antigentester.

e) Serologi: Akutfas- och konvalescentserum kan undersökas avseende titerförändring av IgG-antikroppar. Serologi avseende IgM-antikroppar är komplicerad och används i mycket liten utsträckning.

Epidemiologisk typning

Typning av RSV utförs vid epidemiologiska studier men används ej vid vanlig diagnostik.

Kvalitetskontroll

EQUALIS erbjuder årliga kvalitetssäkringsprogram för antigenpåvisning. Referensstammar kan införskaffas från ATCC.

Laboratorierapportering

Infektion med RSV är inte anmälningspliktig, men en frivillig rapportering sker till Folkhälsomyndigheten.

REFERENSER

• Collins P L, Chanock R M and Murphy B R. Respiratory Syncytial Virus. In: Knipe, D M och Howley, P M. Fields Virology, 4th edition. Lippincott, Williams & Wilkins, 2001: 1443-1485.
• Pedra A P, Englund J A and Glezen W P. Respiratory Syncytial Virus and Parainfluenza Viruses. In: Richman D D, Whitley R J and Hayden F G. Clinical Virology. Churchill Livingstone Inc, 1997: 787-820.
• Tristam D A. Respiratory Syncytial Virus. In: Murray P R et al. Manual of Clinical Microbiology, 8th edition. ASM Press, 2003: 1378-1380.