Skillnad mellan versioner av "Treponematoser, icke veneriska"
| (5 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 13: | Rad 13: | ||
=== Etiologi === | === Etiologi === | ||
| − | Med humana icke veneriska treponematoser avses en grupp infektioner som orsakas av ''Treponema pallidum'' subsp. ''endemicus'' (bejel eller endemisk icke venerisk syfilis), ''T pallidum'' subsp. ''pertenue'' (yaws) och ''T. carateum'' (pinta). | + | Med humana icke veneriska treponematoser avses en grupp infektioner som orsakas av ''Treponema pallidum'' subsp. ''endemicus'' (bejel eller endemisk icke venerisk syfilis), ''T. pallidum'' subsp. ''pertenue'' (yaws) och ''T. carateum'' (pinta). |
=== Smittämnen === | === Smittämnen === | ||
| Rad 44: | Rad 44: | ||
[[Treponematoser (icke veneriska)-epidemiologi|För detaljerad översikt, följ länken]] | [[Treponematoser (icke veneriska)-epidemiologi|För detaljerad översikt, följ länken]] | ||
| − | + | == Provtagning == | |
[[Treponematoser, icke veneriska-provtagning|Följ länken för detaljerade anvisningar]] | [[Treponematoser, icke veneriska-provtagning|Följ länken för detaljerade anvisningar]] | ||
| − | + | == Laboratoriediagnostik == | |
| − | + | Laboratoriediagnsotiken utgörs primärt av serologisk testning som för venerisk [[Syfilis-laboratoriediagnostik|syfilis]]. Komplettering med mörkfältsmikroskopering (beskrivs ej i denna upplaga) av material från sår kan göras. Eftersom rutindiagnostiken inte kan skilja aktuella agens, är den slutliga diagnosen en sammanvägning av klinik och laboratorietester. De ospecifika syfilistesterna tenderar att endast bli svagt positiva. | |
=== Behandling === | === Behandling === | ||
Nuvarande version från 10 juli 2012 kl. 14.48
Huvudartikel
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Sexuellt överförbara infektioner (STI)
Treponematoser, icke veneriska (A65-A67)[redigera]
Etiologi[redigera]
Med humana icke veneriska treponematoser avses en grupp infektioner som orsakas av Treponema pallidum subsp. endemicus (bejel eller endemisk icke venerisk syfilis), T. pallidum subsp. pertenue (yaws) och T. carateum (pinta).
Smittämnen[redigera]
Se syfilis
Patogenes[redigera]
Icke veneriska treponematoser är vanligast i åldersgrupperna 2-10 år men kan också förekomma bland ungdomar, mer sällan vuxna. Pinta kan dock förekomma även hos äldre. Kongenitala infektioner är sällsynta. Organismerna invaderar från början traumatiserad hud eller slemhinna genom direkt kontaktsmitta mellan barnen.
Klinik[redigera]
Initialt ses ett lokalt sår som kan läka spontant. Treponematosen kan disseminera initialt eller efter en latensperiod av varierande längd. Seneffekterna kan vara multipla hudlesioner och inkludera infektiösa destruktioner av brosk och ben.
Endemisk syfilis[redigera]
Endemisk syfilis (bejel, dichuchwa, A65) överförs sannolikt vid mun-mun- kontakt eller via glas och bestick i samband med måltider. Den debuterar med oömma vitaktiga sår i munslemhinnan som ofta förbises. Senkomplikationer kan typiskt innefatta destruktion av näsbrosket, men även ögonen kan angripas.
Yaws[redigera]
Yaws (frambesia, pian, buba, A66) debuterar efter en inkubationstid på några veckor upp till ett halvår med en enstaka pustel på huden som sedan blir större. Infektionen kan spontanläka efter flera månader, ofta med ärrbildning. I sekundärstadiet kan multipla hudlesioner uppstå liksom ömmande adeniter. Ben och broskdestruktioner kan förekomma och drabbar upp till 10 % av de infekterade. Hyperkeratos i handflatorna och fotsulor är andra senkomplikationer.
Pinta[redigera]
Pinta (carate, mal de pinto, cute, A67) tycks minska i förekomst. Sjukdomen yttrar sig kliniskt ungefär som yaws med hudlesioner. Dessa är initialt hyperkeratotiska ofta blåpigmenterade. Även vid disseminerad sjukdom är pinta lokaliserad till huden med engagemang av regionala lymfkörtlar. I senstadier uppträder hyper- eller hypopigmenterade hudförändringar.
Epidemiologi[redigera]
För detaljerad översikt, följ länken
Provtagning[redigera]
Följ länken för detaljerade anvisningar
Laboratoriediagnostik[redigera]
Laboratoriediagnsotiken utgörs primärt av serologisk testning som för venerisk syfilis. Komplettering med mörkfältsmikroskopering (beskrivs ej i denna upplaga) av material från sår kan göras. Eftersom rutindiagnostiken inte kan skilja aktuella agens, är den slutliga diagnosen en sammanvägning av klinik och laboratorietester. De ospecifika syfilistesterna tenderar att endast bli svagt positiva.
Behandling[redigera]
Man räknar med att mellan 95-97 % av fallen kan behandlas effektivt med penicillin.