Lymfogranuloma venereum

Huvudartikel: Klamydia

---

Se även

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med falldefinition i artikeln Klamydiainfektion

---

Lymfogranuloma venereum (ICD10-kod A55)

Etiologi

Chlamydia trachomatis serotyper (serovars) L1, L2, och L3, elementkod ATCCVR571 i NPU-kodsystemet.

Smittämnen

Lymfogranuloma venereum (LGV) orskas av C. trachomatis av serotyperna L1-L3, vilka är mer invasiva och virulenta än övriga serotyper. Serotyp L2 är vanligast. Se för övrigt under Klamydia.

Patogenes

Vid klassisk LGV-infektion förs bakterierna från genitalia via lymfkärl till i första hand inguinala lymkörtlar, där de förökar sig inne i makrofagerna. Men vid LGV-infektioner bland män som har sex med män (MSM) är proktit vanligare och ofta utan förstorade lymfkörtlar.

Klinik

LGV debuterar efter en inkubationstid från 3 dagar - 6 veckor med en icke ömmande papel eller ett litet sår på ollonet eller i vaginalslemhinnan. Dessa primära infektionstecken försvinner inom några dagar och är ofta så diskreta att de passerar oförmärkt för den smittade. Uretrit och cervicit kan dock uppträda samtidigt. Efter en latensperiod på cirka 2 - 6 veckor uppträder hos män en, som regel ensidig, inguinal lymfkörtelsvullnad, ofta med abscessbildning, som sjukdomens andra stadium. Samtidigt kan feber, muskel- och ledsmärtor förekomma. Cirka 1/3 av de affekterade körtlarna smälter och rupturerar utåt, medan resterande körtlar kan defektläka till en hård inguinal massa. Hos kvinnor förekommer inguinal körtelsvullnad bara hos cirka 20 %, medan symtom som vid pelvic inflammatory disease (PID) kan förekomma beroende på engagemang av lymfkörtlar i nedre delen av bukhålan och i lilla bäckenet. Artrit, pneumoni, hepatit eller perihepatit förekommer men är ovanliga komplikationer till LGV. Efter en latensperiod, som kan vara i flera år, kan ett tredje stadium av sjukdomen uppträda. Detta kallas ”genitoanorektalt syndrom” och karakteriseras av proktokolit, perirektala abscesser, fistlar, strikturer och hyperplasi av lokal lymfoid vävnad. I slutstadiet kan genital elefantiasis uppstå hos båda könen.

LGV-infektioner hos MSM kännetecknas av proktit, förstorade lymfkärl, anorektala sår och förhöjda värden av vita blodkroppar i utstryk från rektum. Kan förväxlas med Crohns sjukdom (5).

Epidemiologi

Se särskilt avsnitt i allmän och klinisk del.

Laboratoriediagnostik-Klamydia

För en fullständig beskrivning av laboratoriediagnostiken, följ länken. Konventionella rutindiagnostiska metoder för C. trachomatis detekterar även LGV. För att specifikt differentiera LGV från andra klamydiaserotyper krävs en specifik nukleinsyreamplifieringsmetod (realtids-PCR [6]) eller sekvensbaserad typning [7]. Sådan metodik kan användas på prov som använts i rutindiagnostik för klamydia.

Hänvisningslaboratorium för LGV-diagnostik är Sektionen för klinisk mikrobiologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala. Kontaktperson: Björn Herrmann.

Antikroppspåvisning kan ge diagnostiskt stöd vid kliniska symtom som är förenliga med LGV-infektion, men anses inte vara tillräckligt för att konfirmera LGV-fall (8, 9).

Behandling

Behandlingstiden är 21 dagar. Förstahandsval vid antimikrobiell behandling är doxycyklin 100 mg två gånger per dag. Alternativt tetracyklin 500 mg 1×4 per dag eller erytromycin 500 mg 4×1 per dag (10). Vid klassisk LGV-infektion är prognosen god i de tidigare stadierna, i tredje stadiet måste behandlingen också omfatta åtgärder mot komplikationerna.

Prevention

De mest betydande riskfaktorerna är HIV-infektion, samtidig herpes/syfilis-infektion med genitalt sår och tidigare genomgången klamydiainfektion. Högt riskbeteende kännetecknar LGV-infekterade personer. Preventiva åtgärder som vid andra klamydiainfektioner. Riktad information till MSM.

REFERENSER

• 1. McClarty G, Caldwell HD, Nelson DE. Chlamydial interferon gamma immune evasion influences infection tropism. Current opinion in microbiology. 2007 Feb;10(1):47-51.

• 2. Peters J, Wilson DP, Myers G, Timms P, Bavoil PM. Type III secretion a la Chlamydia. Trends in microbiology. 2007 Jun;15(6):241-51.

• 3. Hartog JE, Morre SA, Land JA. Chlamydia trachomatis associated tubal factor subfertility: immunogenetic aspects and serological screening. Human Reproductin Update. 2006;12:719-30.

• 4. Molano M, Meijer CJ, Weiderpass E, Arslan A, Posso H, Franceschi S, et al. The natural course of Chlamydia trachomatis infection in asymptomatic Colombian women: a 5-year follow-up study. J Infect Dis. 2005 Mar 15;191(6):907-16.

• 5. Van der Bij AK, Spaargaren J, Morre SA, Fennema HS, Mindel A, Coutinho RA, et al. Diagnostic and clinical implications of anorectal lymphogranuloma venereum in men who have sex with men: a retrospective case-control study. Clin Infect Dis. 2006;42:186-94.

• 6. Morre SA, Ouburg S, van Agtmael MA, de Vries HJ. Lymphogranuloma venereum diagnostics: from culture to real-time quadriplex polymerase chain reaction. Sex Transm Infect. 2008 Aug;84(4):252-3.

• 7. Klint M, Lofdahl M, Ek C, Airell A, Berglund T, Herrmann B. Lymphogranuloma venereum prevalence in Sweden among men who have sex with men and characterization of Chlamydia trachomatis ompA genotypes. J Clin Microbiol. 2006;44:4066-71.

• 8. Ison C. Commentary on Forrester B, Pawade J, Horner P. The potential role of serology in diagnosing chronic lymphogranuloma venereum (LGV): a case of LGV mimicking Crohn’s disease. Sex Transm Infect 2006;82:139–40. Sex Transm Infect. 2006;82:141.

• 9. Smelov V, Morre SA, de Vries H. Are serological chlamydia-specific markers useful to detect asymtomatic cases of lymphogranuloma venereum proctitis? Sex Transm Infect. 2008 Feb;84(1):77-8; author reply.

• 10. Macmillan A, van Voorst Vader PC, de Vries HJ. 2007 European guideline (IUSTI/WHO) on the management of proctitis, proctocolitis and enteritis caused by sexually transmissible pathogenst. Int J STD & AIDS. 2007;18:514-20.