HIV-laboratoriediagnostik

Huvudartikel: HIV-infektion

---

HIV-diagnostiska metoder

Serologi

Den vanligaste och mest kostnadseffektiva principen för diagnostik av HIV-1- eller HIV-2-infektion är påvisande av antikroppar i serum eller plasma med sållningstestning baserad på EIA-teknik (1-4). Ett negativt testutfall har ett mycket högt prediktivt värde. Numera rekommenderas s.k. 4:e generations EIA-tester som även påvisar HIV p24 antigen (s.k. kombotester) eftersom dessa tester förkortar den diagnostiska fönsterperioden utan att förlora sensitivitet eller specificitet för antikroppsdetektion (4). För att öka den diagnostiska säkerheten innehåller moderna HIV EIA-tester dessutom peptider för ovanliga HIV-varianter (HIV-1 grupp O och HIV-2). Ett positivt resultat i HIV-sållningstestning ska bekräftas med konfirmerande testning (Western blot eller annan immunoblot), som endast bör utföras på laboratorier med särskild erfarenhet av denna typ av diagnostik.

Det finns ett mycket stort antal kommersiella HIV-tester. Val av testmetod för laboratorier som utför sållningstestning och konfirmering bör ske efter samråd med ett regionalt viruslaboratorium eller Folkhälsomyndigheten, vilka har tillgång till aktuella resultat av utvärderingar av olika kommersiella HIV-test. På grund av den snabba utvecklingen av dessa tester är det inte meningsfullt att anvisa referensmetodik.

Snabbtester

Många snabbtester för HIV-1/HIV-2 finns också kommersiellt tillgängliga. Deras kvalitet varierar, men vissa har förhållandevis hög specificitet och sensitivitet. Emellertid saknas ännu snabbtester som samtidigt detekterar HIV antikroppar och HIV p24 antigen, varför snabbtester bör användas med stor restriktivitet och endast inom sjukvården. Resultaten bör omgående verifieras med konventionella sållningstester.

Nukleinsyrabaserad diagnostik och HIV p24 antigentest

Viruspåvisning kan ske med nukleinsyrabaserade tester (HIV DNA PCR, HIV RNA PCR) och med HIV p24 antigentest. HIV isolering betraktas inte längre som referensmetodik, men kan användas i specialfall. Viruspåvisning är indicerad vid misstanke om primär HIV infektion och vid uppföljning av barn som fötts av HIV-infekterade kvinnor (www.rav.nu). Med dessa tester kan ofta HIV- infektion påvisas inom två veckor efter infektion. För HIV RNA och HIV p24 antigen påvisning används kommersiella tester, för HIV DNA PCR används ”in-house” tester. Viruspåvisning bör endast utföras på laboratorier med särskild erfarenhet av denna typ av diagnostik. På grund av den snabba utvecklingen av dessa tester är det inte meningsfullt att anvisa referensmetodik.

Nukleinsyrebaserade analyser används även vid uppföljning och utredning vid redan diagnostiserad HIV-infektion. Kvantifiering av HIV RNA i plasma används för att följa sjukdomsaktivitet och behandlingseffekt. Genotypisk HIV resistenstest används inför behandling och vid behandlingssvikt. Molekylära typningar används för att i epidemiologiskt syfte bestämma genetisk subtyp och kartlägga smittvägar.

Laboratoriekriterier för diagnos av HIV-infektion och svarsrutiner

Diagnosen kräver positivt resultat med två olika metoder och måste bekräftas med uppföljande testning på ett nytt prov.

För HIV-diagnos gäller

• Vuxna och barn >18 månaders ålder:
  • Positiv HIV-antikroppstest, inklusive konfirmerande test, som bekräftats genom uppföljande prov
  • eller
  • Minst två av följande fynd, som bekräftats genom uppföljande prov:
  • Påvisande av HIV-RNA
  • Påvisande av HIV-DNA
  • Påvisande av HIV p24 antigen, inkl. neutralisationstest HIV isolering

• Barn under 18 månaders ålder:
  • Minst två av följande fynd, som bekräftats genom uppföljande prov:
  • Påvisande av HIV-RNA
  • Påvisande av HIV-DNA
  • Påvisande av HIV p24 antigen, inkl. neutralisationstest
  • HIV isolering

Laboratorierapportering

Det laboratorium som primärt handhaft provet skall, efter utförd konfirmering, via SmiNet rapportera positivt testresultat för varje icke tidigare rapporterad individ till Folkhälsomyndigheten samt till Smittskyddsläkaren i respektive län.

Anmäls enligt gällande falldefinitioner

Referensfunktioner

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER

• 1. Andersson S, Åsjö B, Jenum PA, Manner I, Njolstad G, Ragnhildstveit E, Skaug K, Söderquist B, von Sydow M. Relevance of a combined HIV antigen/antibody assay to detect early HIV infections in a low prevalence population: case reports. Clin Lab 2004;50:409-13.

• 2. Weber B. Screening of HIV infection: role of molecular and immunological assays. Expert Rev Mol Diagn. 2006;6:399-411.

• 3. Ly TD, Ebel A, Faucher V, Fihman V, Laperche S. Could the new HIV combined p24 antigen and antibody assays replace p24 antigen specific assays? J Virol Methods 2007;143:86-94.