Skillnad mellan versioner av "Tonsillit"
| Rad 13: | Rad 13: | ||
Cirka 50 % av tonsilliterna orsakas av virus, högre frekvens vid samtidig faryngit. Smittspridning sker i första hand genom droppinfektion. Även kontaktsmitta är vanlig medan matburen smitta är sällsynt i vårt land. Virusbetingade svalginfektioner orsakas vanligen av adeno-, coxsackie-, influensa-, herpes simplex (HSV)- och Epstein-Barrvirus (EBV). [[Adenovirus]] är den grupp virus som mest frekvent associeras med svår faryngit. Adenovirus av typerna 3, 4, 7, 14 och 21 ger faryngokonjunktival feber. | Cirka 50 % av tonsilliterna orsakas av virus, högre frekvens vid samtidig faryngit. Smittspridning sker i första hand genom droppinfektion. Även kontaktsmitta är vanlig medan matburen smitta är sällsynt i vårt land. Virusbetingade svalginfektioner orsakas vanligen av adeno-, coxsackie-, influensa-, herpes simplex (HSV)- och Epstein-Barrvirus (EBV). [[Adenovirus]] är den grupp virus som mest frekvent associeras med svår faryngit. Adenovirus av typerna 3, 4, 7, 14 och 21 ger faryngokonjunktival feber. | ||
| − | Primära [[Herpes simplex virus|herpes simplex]]-infektioner ger ofta blåsor i munslemhinnan, men tonsillit och faryngit förekommer också. I samband med EBV-orsakad körtelfeber är faryngitsymtomen ofta framträdande. [[HIV-infektion|HIV]] kan debutera som svalginfektion. De bakteriella infektionerna domineras av [[ | + | Primära [[Herpes simplex virus|herpes simplex]]-infektioner ger ofta blåsor i munslemhinnan, men tonsillit och faryngit förekommer också. I samband med EBV-orsakad körtelfeber är faryngitsymtomen ofta framträdande. [[HIV-infektion|HIV]] kan debutera som svalginfektion. De bakteriella infektionerna domineras av [[Streptococcus pyogenes|betahemolyserande grupp A streptokocker]]. Sambandet mellan grupp C och G streptokocker och svalginfektioner är inte lika entydigt (1,2). Familjeanhopningar och livsmedelsassocierade utbrott finns dock klart dokumenterat. |
''[[Arcanobacterium haemolyticum]]'' är en mindre vanlig bakteriell orsak till tonsillit och [[GC|gonokockinfektion]] i svalget är numera sällsynt. [[Difteri]] finns för närvarande enbart som importfall, men smärre epidemiska utbrott har skett i Sverige. Svalgdifteri har blivit mer vanligt i Östeuropa. | ''[[Arcanobacterium haemolyticum]]'' är en mindre vanlig bakteriell orsak till tonsillit och [[GC|gonokockinfektion]] i svalget är numera sällsynt. [[Difteri]] finns för närvarande enbart som importfall, men smärre epidemiska utbrott har skett i Sverige. Svalgdifteri har blivit mer vanligt i Östeuropa. | ||
Nuvarande version från 4 april 2012 kl. 12.21
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)
Tonsillit (faryngotonsillit)[redigera]
Definition[redigera]
Tonsillit är en infektion i tonsillerna, faryngit en infektion av bakre svalgväggen och den lymfoida vävnaden i lateralsträngarna. En generell infektion i svalget benämns ofta faryngotonsillit.
Etiologi[redigera]
Cirka 50 % av tonsilliterna orsakas av virus, högre frekvens vid samtidig faryngit. Smittspridning sker i första hand genom droppinfektion. Även kontaktsmitta är vanlig medan matburen smitta är sällsynt i vårt land. Virusbetingade svalginfektioner orsakas vanligen av adeno-, coxsackie-, influensa-, herpes simplex (HSV)- och Epstein-Barrvirus (EBV). Adenovirus är den grupp virus som mest frekvent associeras med svår faryngit. Adenovirus av typerna 3, 4, 7, 14 och 21 ger faryngokonjunktival feber.
Primära herpes simplex-infektioner ger ofta blåsor i munslemhinnan, men tonsillit och faryngit förekommer också. I samband med EBV-orsakad körtelfeber är faryngitsymtomen ofta framträdande. HIV kan debutera som svalginfektion. De bakteriella infektionerna domineras av betahemolyserande grupp A streptokocker. Sambandet mellan grupp C och G streptokocker och svalginfektioner är inte lika entydigt (1,2). Familjeanhopningar och livsmedelsassocierade utbrott finns dock klart dokumenterat.
Arcanobacterium haemolyticum är en mindre vanlig bakteriell orsak till tonsillit och gonokockinfektion i svalget är numera sällsynt. Difteri finns för närvarande enbart som importfall, men smärre epidemiska utbrott har skett i Sverige. Svalgdifteri har blivit mer vanligt i Östeuropa.
Anaeroba bakterier som Fusobacterium nucleatum och Treponema vincentii förekommer vid en speciell form av tonsillit - Vincents angina.
Sjukdomsbild:[redigera]
Smärta vid sväljning. Lokal rodnad i farynx och tonsiller, ibland proppar och beläggningar på tonsillerna och adeniter på halsen. Feber, allmän sjukdomskänsla och trötthet är vanligt.
Etiologisk differentialdiagnostik enbart på basen av den kliniska svalgbilden är osäker. I det individuella fallet kan sjukdomsbilden i kombination med anamnestiska data ge vägledning t ex vid skarlatina. Streptokockinfektion kan misstänkas vid samtidig förekomst av petekier i mjuka gommen, impetigo, paronykier, skarlatina, infektioner i näs- och munvinklar, hudsår och perianal dermatit. Vincents angina utmärks av en ensidig membranös grågul beläggning över en nekrotiserad tonsill. Vid difteri är patienten oftast svårt sjuk med gråvita membraner över bägge tonsillerna. Vid Infektiös mononukleos ses ofta generell lymfadenopati, lever- och mjältförstoring och belagda tonsiller.
Komplikationer till streptokockorsakad svalginfektion uppträder dels lokalt i form av framför allt peritonsillit, dels som fjärrkomplikationer som akut glomerulonefrit och reumatisk feber, vilka dock är sällsynta i Sverige. Svalget kan också vara ingångsport till en disseminerad streptokockinfektion med sepsis.
Mikrobiologisk diagnostik[redigera]
Odling från tonsillytorna är referensmetod, flera snabbdiagnostiska kits’ för GAS med tillfredsställande specificitet finns tillgängliga. Sensitiviteten mellan olika fabrikat varierar dock. Grupp C- och G-streptokocker diagnostiseras ej med dessa produkter.
EBV-infektion diagnostiseras bäst serologiskt. För övriga virus- infektioner kan isolering av virus, påvisande av virala antigen alternativt viralt DNA/RNA eller serologi användas.
Recidiverande streptokocktonsillit[redigera]
Definition[redigera]
Återinsjuknande (relaps) inom två månader efter avslutad behandling beroende antingen på persisterande infektion eller reinfektion.
Frekvens[redigera]
Något olika recidivsiffror anges för olika antibiotika, men recidiv efter förstagångsbehandling med penicillin ses hos ca 10 % inom 1 vecka och hos 25 % inom 2 månader.
Orsaken till recidiv eller terapisvikt är troligen multifaktoriell. Dålig terapiföljsamhet, låg absorption av antibiotika, antibiotikaresistens (t ex mot makrolider), påverkad normalflora såsom avsaknad av interfererande alfastreptokocker och förekomst av betalaktamasbildande bakterier samt reinfektioner har angetts som orsaker.
Peritonsillit[redigera]
Definition[redigera]
Abscessbildning i den peritonsillära vävnaden.
Etiologi[redigera]
Betahemolyserande streptokocker och anaeroba bakterier är vanligast.
Sjukdomsbild[redigera]
Tilltagande ensidig halssmärta samt svårighet att gapa. Grötigt tal, ofta allmänpåverkan, ibland feber och halsadeniter. Vid abscess ses en svullnad över halsmandeln och överskjutning av uvula mot friska sidan. Vanligast i åldrarna 15-30 år. Mikrobiologisk diagnostik: Provpunktion i det svullna området med pus i utbyte ger diagnosen. För odling är pus aspirerat med kanyl att föredra då pus uppsamlat efter incision kontamineras kraftigt av munhåleflora.