Skillnad mellan versioner av "Burkholderia mallei och pseudomallei"
| (3 mellanliggande sidversioner av 2 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| + | '''Artikel uppdaterad april 2012, innehåll preliminärt i väntan på konsensusförfarande''' | ||
| + | ---- | ||
''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ]]'' | ''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ]]'' | ||
---- | ---- | ||
| Rad 34: | Rad 36: | ||
Det finns inga verksamma vacciner mot ''Burkholderia''. Prevention består därför i att undvika kontakt med smittade hästar vad gäller "glanders"och för melioidos i första hand att undvika endemiska områden och i andra hand att skydda sår och rispor från sötvatten och jord. | Det finns inga verksamma vacciner mot ''Burkholderia''. Prevention består därför i att undvika kontakt med smittade hästar vad gäller "glanders"och för melioidos i första hand att undvika endemiska områden och i andra hand att skydda sår och rispor från sötvatten och jord. | ||
| − | + | == Provtagning och transport == | |
| − | Vid septisk bild rekommenderas blododling. Vid kutan infektion tas pinnprov som för andra sårodlingar. | + | Vid septisk bild rekommenderas blododling. Vid kutan infektion tas pinnprov som för andra sårodlingar. |
== Laboratoriediagnostik == | == Laboratoriediagnostik == | ||
| Rad 43: | Rad 45: | ||
=== Allmänt === | === Allmänt === | ||
| − | Infektioner med ''Burkholderia'' diagnostiseras företrädesvis genom direktpåvisning med PCR kombinerat med odling. Diagnostik enligt den principen utförs på | + | Infektioner med ''Burkholderia'' diagnostiseras företrädesvis genom direktpåvisning med PCR kombinerat med odling. Diagnostik enligt den principen utförs på Folkhälsomyndigheten vilket beskrivs i artikeln [[Odling och nukleinsyrapåvisning vid misstanke om riskklass 3-bakterier i prov]]. För melioidos finns serologiska metoder uppsatta, dock inte i Sverige. |
=== Referensmetodik === | === Referensmetodik === | ||
| Rad 62: | Rad 64: | ||
=== Alternativ diagnostik === | === Alternativ diagnostik === | ||
| − | För ''B. pseudomallei'' finns en serologisk metod att påvisa bildade antikroppar. Det laboratorium som | + | För ''B. pseudomallei'' finns en serologisk metod att påvisa bildade antikroppar. Det laboratorium som Folkhälsomyndigheten i förekommande fall anlitar, PHLS i London, använder en ELISA där hela bakterier används som antigen. |
=== Resistensutveckling och resistensbestämning === | === Resistensutveckling och resistensbestämning === | ||
Nuvarande version från 13 januari 2014 kl. 13.41
Artikel uppdaterad april 2012, innehåll preliminärt i väntan på konsensusförfarande
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ
Burkholderia mallei och pseudomallei[redigera]
Smittämnen[redigera]
Bakterier tillhörande genus Burkholderia, före 1992 inkluderade i genus Pseudomonas, är gramnegativa, obligat aeroba stavar. Inom detta genus finns tre species som hos människa orsakar sjukdom: B. cepacia ses främst vid cystisk fibros, B. mallei orsakar "glanders" hos häst, men kan vid kontakt med djur eller vid laboratoriearbete också ge humana infektioner, och slutligen B. pseudomallei som ger sjukdomen melioidos.
Infektioner med B. mallei och B. pseudomallei är ofta svårbehandlade och deras potential som B-stridsmedel gör att de klassas som BSL3-patogener.
Patogenes och patofysiologi[redigera]
Virulensfaktorer och virulensmekanismer hos Burkholderia är ofullständigt kartlagda.
Nästan alla kliniska isolat av B. pseudomallei saknar förmåga att assimilera L-arabinose som enda substrat medan biotyper med denna förmåga förekommer parallellt i jord i 25-50 %. Detta är ett uppslag för vidare studier av virulensmekanismer hos sjukdomsframkallande biotyper
Symtom och klinisk bild[redigera]
Symtombilden vid både både melioidos och "glanders" varierar beroende på infektionsväg. Vid inhalation av bakterier ger de en allvarlig pneumoni som kan spridas till blod och ge septisk sjukdomsbild. Vid infektion av sår fås primärt en sårinfektion. Även den kan sprida sig hematogent och ge septisk sjukdomsbild. Obehandlade septikemier är ofta fatala inom 7 - 10 dagar. B. pseudomallei anses kunna ge latenta infektioner med symtomdebut år efter infektionstillfället.
Epidemiologi[redigera]
B. pseudomallei finns allmänt förekommande i vatten, särskilt risfält och jord i Sydostasien och norra Australien. I undantagsfall infekteras människa som då insjuknar i melioidos. I Thailand är melioidos den vanligaste samhällsförvärvade typen av septikemi.
B. mallei förekommer endemiskt hos främst häst i Afrika, Asien och Sydamerika.
Sjukdomarna melioidos och "glanders" är mycket ovanliga i Sverige. Ett fall av melioidos rapporterades år 1999 av SMI hos en person smittad i Vietnam. Infektioner med B. mallei är generellt mycket ovanliga. I USA hade inte någon infektion setts sedan 1940-talet när en laboratorieinfektion nyligen inträffade. Melioidos är vanligare och har både drabbat amerikanska soldater och under senare år även turister främst i Sydostasien.
Prevention[redigera]
Det finns inga verksamma vacciner mot Burkholderia. Prevention består därför i att undvika kontakt med smittade hästar vad gäller "glanders"och för melioidos i första hand att undvika endemiska områden och i andra hand att skydda sår och rispor från sötvatten och jord.
Provtagning och transport[redigera]
Vid septisk bild rekommenderas blododling. Vid kutan infektion tas pinnprov som för andra sårodlingar.
Laboratoriediagnostik[redigera]
Allmänt[redigera]
Infektioner med Burkholderia diagnostiseras företrädesvis genom direktpåvisning med PCR kombinerat med odling. Diagnostik enligt den principen utförs på Folkhälsomyndigheten vilket beskrivs i artikeln Odling och nukleinsyrapåvisning vid misstanke om riskklass 3-bakterier i prov. För melioidos finns serologiska metoder uppsatta, dock inte i Sverige.
Referensmetodik[redigera]
Referenssubstrat[redigera]
Burkholderia växer bra på de flesta substrat. Referenssubstrat utgörs av blod- och hematinagar.
Isolering[redigera]
Bakterierna som är aeroba växer ut i luft.
Identifiering och minimikriterier[redigera]
Konfirmerande diagnos görs med DNA-metodik. Fynd sänds till ett internationellt referenslaboratorium för konfirmering.
Alternativ diagnostik[redigera]
För B. pseudomallei finns en serologisk metod att påvisa bildade antikroppar. Det laboratorium som Folkhälsomyndigheten i förekommande fall anlitar, PHLS i London, använder en ELISA där hela bakterier används som antigen.
Resistensutveckling och resistensbestämning[redigera]
B. mallei är in vitro vanligen känslig för imipenem och trimetoprim/sulfa liksom för ciprofloxacin, ceftazidim, gentamicin, streptomycin och tetracyklin. Erfarenheter av behandling är dock ringa p.g.a. de få fallen i den utvecklade världen. B. pseudomallei är vanligen känslig för amoxicillin, azlocillin, ceftazidim, ticarcillin och aztreonam. Känsligheten för ciprofloxacin varierar. I Thailand finns förvärvad resistens mot trim/sulfa.
Epidemiologisk typning[redigera]
Utförs ej rutinmässigt.
Kvalitetskontroll[redigera]
Kvaliteskontroller av SMI:s odling och nukleinsyrapåvisning sker genom ringtester inom ramen för Forum för beredskapsdiagnostik via Quandhip som är ett Europeiskt laboratorienätverk för högpatogena bakterier och virus (koordineras av Robert Koch- Institut (RKI, Tyskland) och L. Spallanzani National Institute for Infectious Diseases (INMI), Italien).
- Referensstammar:
- Burkholderia mallei, ATCC 23344,
- Burkholderia pseudomallei, ATCC 23343.
Svarsrutiner[redigera]
Fynd av bakterie telefonbesvaras. Slutsvar ges efter konfirmering av annat referenslaboratorium.
Laboratorierapportering[redigera]
Infektioner med Burkholderia är inte anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen.
REFERENSER[redigera]
- Dharakul, T., Tassaneetrithep, B., Trakulsomboon, S., Songsivilai, S. Phylogenetic analysis of Ara+ and ara- Burkholderia pseudomallei isolates and development of a multiplex PCR procedure for rapid discrimination between the two biotypes. J Clin Microbiol. 1999;37:1906-1912.