Shigella

Huvudartikel

---

Till innehållsförteckngen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002

Se även

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med falldefinition i artikeln Shigellainfektion

---

Shigella

Smittämnet

Shigella är en gramnegativ stav som tillhör familjen Enterobacteriaceae. Shigella har, baserat på en kombination av biokemisk profil och specifik agglutination, indelats i fyra olika species, Shigella dysenteriae typ 1-13, Sh. flexneri typ 1-6, Sh. boydii typ 1-18 och Sh. sonnei. Gemensam virulensfaktor för alla Shigella är en stor plasmid som bl.a. kodar för invasivitetsproteiner. Hos Sh. sonnei sitter även generna för O-antigenet på denna plasmid.

Shigella och Escherichia coli kan med DNA/DNA homologistudier inte skiljas från varandra (Rowe & Gross, 1984). De är alltså snarlika eller kan till och med i strikt bemärkelse sägas tillhöra samma art. Det finns mellan Shigella och E. coli en ”gråzon” där man finner bakterier med samma virulensplasmid och biokemi som hos Shigella, men som inte agglutinerar i shigellaantiserum. Bland dessa bakterier finns sådana som av ett internationellt referenslaboratorium (Colindale) benämns provisional (= provisorisk Shigella) och som i framtiden kan komma att klassificeras som nya serotyper av Shigella. Genus Shigella utökades t.ex. år 1985 och 1990 med tillsammans sex nya serotyper (Wathen-Grady et al 1985; Wathen-Grady et al 1990). Andra bakterier i gråzonen kan på grundval av biokemiska reaktioner (främst Christensens citrat) uteslutas från genus Shigella och betecknas följaktligen enteroinvasiva E. coli (EIEC).

Efter vad man känner till idag skiljer sig inte symtombild vid infektioner med dessa bakterier i ”gråzonen” från mildare former av klassisk shigellos.

Patogenes och patofysiologi

Infektionsdosen för Shigella kan vara mycket liten, ca $10^{1}$-$10^{2}$ bakterier. Virulensen hänger samman med förekomsten av invasivitetsgener som reglerar bildning av medverkande polypeptider. Bakterierna invaderar tjocktarmsmukosans epitelceller där de multipliceras. Detta leder ofta till abscessbildning och nekroser i tarmslemhinnan, blödningar och bildning av pseudomembraner. Under utläkningen kan granulationer utvecklas. Bakterierna invaderar sällan urinvägarna eller blodbanan.

Shigella dysenteriae typ 1 är den enda varianten som bildar ett potent exotoxin, Shigatoxin (stx1), vilket bidrar till virulensen och är identiskt med ett toxin som bildas av Enterohemorragisk E. coli (EHEC).

Symtom och klinisk bild

Efter en kort inkubationsperiod (1-2 dygn) debuterar Shigella-infektionen med buksmärtor, feber och frekventa vattniga diarréer, som i många fall utvecklas till klassisk bacillär dysenteri med pus, blod och slem i avföringen. Sjukdomen är hos immunkompetenta personer som regel självbegränsande inom några få dagar. Mycket svåra sjukdomstillstånd ses framför allt med Shigella dysenteriae. Efter Shigella flexneri infektion ses ibland reaktiva artriter. Kroniskt bärarskap är mycket ovanligt efter behandling men recidiverande infektioner kan förekomma.

Epidemiologi

Följ länken

Prevention

Text saknas

Provtagning

Följ länken för detaljerad information

Laboratoriediagnostik

Följ länken för detaljerad information

Odling är referensmetodik. Liksom för Salmonella finns brister i den bakteriologiska odlingsdiagnostiken. Detektionsgränsen är högre dels p.g.a. Shigella-bakterierna växer sämre på använda substrat dels därför att anrikning inte används rutinmässigt då bra anrikningssubstrat saknas. Risken för felaktiga svar är dessutom större då Shigella egentligen är en variant av E. coli. I avsaknad av tydlig standard varierar följdriktigt prestanda väsentligt mellan olika laboratorier.

Laboratorierapportering

Alla fynd av Shigella skall anmälas av laboratoriet enligt smittskyddslagen (2004:168), allmänfarliga sjukdomar via SmiNet till SMI och smittskyddsläkaren.

REFERENSER

• Infektionsmedicin. red Iwarson-Norrby. 1995. Säwe Förlag

• Ljungh Å. Bacterial infections of the small intestine and colon. Current Opinion in Gastroenterology. 1998;14:33-44.

• RAF; (http://www.srga.org)

• Rowe, B & Gross, R.J (1984). I Bergey´s Man Bacteriol” vol 1, 1984;423-427.

• Thore, M, Lindman, R. Primär diagnostik av Salmonella, Shigella och Yersinia. Standardisering av metoder för testning av fasta substrat. Urval av referensstammar SMI-tryck nr 127-1999.

• Wathen-Grady, H.G., Davis, B.R & Morris, G.K. Addition of three new serotypes of Shigella boydii to the Shigella schema. J Clin Microbiol 1985;21:129-132

• Wathen-Grady, H.G., Britt, L.E., Strockbine, N.A. & Wachmuth, I. Characterization of Shigella dysenteriae serotypes 11, 12, and 13 J Clin Microbiol 1990;28:2580-2584.