Dientamoeba fragilis

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002

---

Dientamoeba fragilis

Smittämnet

Dientamoeba fragilis är en intestinal protozo som trots sitt amöbalika utseende räknas till flagellaterna. D. fragilis kännetecknas främst av att trofozoitstadiet har en eller två kärnor och att cyststadium saknas. Fastän D. fragilis upptäcktes redan 1909 är denna parasit mycket lite studerad och förvånansvärt lite är känt om transmission, epidemiologi och patogenicitet.

Livscykel, patogenes och patofysiologi

Smitta sker troligen genom intag av trofozoitstadiet, då något cyststadium hittills ej upptäckts. D. fragilis återfinns i tjocktarmen där den kan orsaka låggradig ytlig irritation av tarmmukosan. Inga hållpunkter för invasiv förmåga har observerats.

Symtom och klinisk bild

D. fragilis betraktas ofta som en harmlös parasit och de flesta infektioner är asymtomatiska, men den har också förknippats med gastrointestinala symtom främst i form av diarré och magsmärtor. I många fall självläker infektionen inom ett par veckor men långdragna besvär förekommer också.

Provtagning och transport

Se under provtagningsanvisningar.

Laboratoriediagnostik

Allmänt

Diagnostik av D. fragilis-infektion sker genom mikroskopisk påvisning av trofozoitstadiet av organismen. Avsaknaden av cyststadium hos D. fragilis har lett till att denna parasit är starkt underdiagnostiserad i Sverige och andra länder där diagnostik av intestinala parasiter främst grundar sig på undersökning av koncentrerat fecesprov med avseende på cystor och maskägg. Trofozoiter kan dock i undantagsfall ses i koncentrerade prov och fordrar då specialfärgning enligt nedan för verifiering (Lindström 2000).

Referensmetodik

För diagnos av D. fragilis rekommenderas permanentfärgning (trikrom eller hematoxylin) av SAF-fixerat fecesprov. Trofozoiterna degenererar snabbt utanför kroppen och feces måste blandas med SAF-fixativ snarast efter provtagning. Permanentfärgning går ej att utföra på formalinfixerad feces. Trikromfärgning av trofozoiter finns beskriven i [[Bilaga 6. Parasitologiska metoder ]]

Morfologiska kriterier

Cytoplasman hos D. fragilis-trofozoiterna färgas efter trikromfärgning blekt grå-rosa och kärnorna färgas klart röda. Varje kärna består av 4-8 kromatingranula och saknar perifert kärnkromatin. Trofozoiterna varierar i storlek från 5 till 20 µm och det kan vara stora variationer i samma prov. Organismerna ser ofta asymmetriska ut. D. fragilis är den enda intestinala amöbaliknande protozo där trofozoiterna kan ha två kärnor. Ibland är dessa kärnor förbundna av en "brygga". Antalet trofozoiter som har två kärnor är ofta större än de som har en kärna. Cytoplasman är vanligen vakuoliserad och innehåller oftast bakterier.

Förväxlingsparasiter: Trofozoiter av Endolimax nana, Iodamoeba bütschlii, Chilomastix mesnilii samt Blastocystis hominis.

Alternativa diagnostiska metoder

Giemsafärgning

Ett tunt utstryk av ett färskt fecesprov, som metanolfixeras och Giemsafärgas har rekommenderats av UK-NEQAS som ersättningsmetod för trikromfärgning eller hematoxylinfärgning p.g.a. det enkla utförandet. Användningen är dock begränsad då de flesta anser att färgningen ger svårbedömda preparat.

Färskprov

Mikroskopering av färskprov (nytaget fecesprov) används traditionellt för påvisning av rörliga amöbatrofozoiter. Svårigheten att identifiera D. fragilis-trofozoiter i ofärgat preparat begränsar dock värdet av färskprovsundersökning vad det gäller denna parasit.

Epidemiologisk typning

Ej aktuellt.

Kvalitetssäkring

SAF-fixerad feces med trofozoiter av Dientamoeba fragilis kan erhållas från Sektionen för Parasitologisk diagnostik PMV, SMI.

Svarsrutiner

Trofozoiter av Dientamoeba fragilis påvisade/ej påvisade

Laboratorierapportering

Dientamoeba fragilis är ej anmälningspliktig och ingår inte i den frivilliga labo¬ratorierapporteringen.

REFERENSER

• Chan F, Stewert N, Guan M, Robb I, Fuite L, Chan I et al. Prevalence of Dientamoeba fragilis antibodies in children and recognition of a 39 kDa immu¬nodominant protein antigen of the organism. Eur J Clin Microbiol Infect Dis. 1996;15:950-954.

• Lebbad M, Nääs J, Tjernström K. Parasiter på daghem. Svenska Läkarsällskapets Riksstämma, 24-26 november 1998, Göteborg.

• Lindström J, Evengård B. Dientamoeba fragilis - gammal parasit med förnyad aktualitet. Smittskydd 2000;11:119-121.

• Windsor JJ, Rafay AM. Laboratory detection of Dientamoeba fragilis. Br J Biomed Science. 1997;54:223-224.

• Yang J, Scholten TH. Dientamoeba fragilis: a review with notes on its epidemiology, pathogenicity, mode of transmission, and diagnosis. Am J Trop Med Hyg. 1976;26:16-22.