Actinomyces

Huvudartikel

---

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ

---

Actinomyces

Smittämnet

Genus Actinomyces tillhör gruppen anaeroba icke sporbildande grampositiva stavar och omfattar 18 species enligt uppgifter från 1998. Flera av dessa har inte isolerats från människa. De är icke syrafasta och bildar ej endosporer eller konidier (Actinomyces betyder strålsvamp p.g.a. likheten med svampinfektioner). Majoriteten är fakultativt anaeroba, några anaeroba, t.ex. A. israelii. Till samma grupp av anaeroba grampositiva stavar hör följande genera: Propionibacterium, Eubacterium, Bifidobacterium, Lactobacillus och Mobiluncus.

Actinomyces spp är allmänt förekommande i munhåla hos människor och djur och utgör en signifikant komponent i dentala plaque. Möjligen tillhör de också den normala genitala bakteriefloran. De anses spela en viss roll i normalflorans skydd mot kolonisering med externa patogener.

Vissa species oftast i blandkultur har speciellt associerats med infektioner hos människa nämligen aktinomykos (A. israelii, A. gerencseriae och i mindre utsträckning A. naeslundi, A. viscosus, A. odontolyticus) och periodontit (A. viscosus och A. naeslundi). Nyligen beskrivna arter har isolerats från blod och vid UVI.

Patogenes och patofysiologi

Infektion med aktinomyceter betraktas som klassiskt endogen med spridning från munhålan till andra ställen i kroppen. De kan dock ej penetrera frisk slemhinna, varför mukosaskada är en förutsättning för infektion i underliggande vävnad och vidare spridning.

A. israelii är vanligaste orsaken till aktinomykos men infektionen är oftast polymikrobiell, vilket säkert bidrar till patogenesen.

Symtom och klinisk bild

Aktinomykos karakteriseras av kroniska granulomatösa förändringar som blir suppurerande och bildar abscesser och djupa, fistulerande sår. De uppträder vanligen i anslutning till trauma. Pus innehåller ofta makroskopiska ”sulfurgranulae” som kan vara vita, gula eller bruna.

Den vanligaste lokalisationen är till ansikte och hals (60 %), därefter thorax och buk. Aktinomykos i bäckenet förekommer hos kvinnor med IUD (intrauterin kontraceptiv spiral).

Symtom och klinisk bild kan likna andra kroniska infektioner eller tumörer.

Epidemiologi

Aktinomykos förekommer över hela världen men den verkliga incidensen är svår att uppskatta.

Provtagning och transport

Misstanke om aktinomykos måste anges på remissen.

Konfirmering av diagnosen invasiv aktinomykos sker bäst genom undersökning av vävnadsbiopsi, aspirerat pus eller purulenta exsudat och kroppsvätskor. Pus på pinne kan också användas för odling.

Provtagning och transport bör ske efter anaeroba principer.

Laboratoriediagnostik

Allmänt

Identifiering genom odling är referensmetod. Titta efter sulfurgranulae- hårda, gulaktiga 0,1 till 5 mm stora oregelbundna partiklar i pus!

Referensmetodik

Mikroskopi

Gramfärgning av sulfurgranulae ger god vägledning för närvaro av aktinomyceter. Vid förekomst av misstänkta granulae i pus pressas sådana mellan två objektglas för optimal visualisering. Aktinomycetes är grampositiva stavar i regel tunna och mycket långa med pleomorft utseende. Ett antal species har sanna förgreningar.

Referenssubstrat

Anaerob blodagar.

Isolering

Anaerob odling i 10 dagar. De flesta aktinomyceter är fakultativt anaeroba och växer bäst vid 35 °C – 37 °C i närvaro av 5-10 % CO2. Många species som A. israelii växer dock företrädesvis under anaeroba förhållanden och A. bovis och A. meyeri är strikt anaeroba.

Flera arter är långsamväxande. A. israeli, A. bovis och A. gerencseriae kan behöva 7-14 dagar att växa ut vid primärodling. Vid subkultur växer de dock fram redan efter inkubering i 3-4 dagar.

Identifiering och minimikriterier

Aktinomycterna växer med varierande koloniutseende. A. israelii bildar typiskt råa, blomkålsliknade kolonier. I buljong bildas små klumpar som också ses i pus s.k. sulfurgranulae.

I gramfärgning från blodagar bildar aktinomyceter liksom coryneforma bakterier V- och Y-formationer. Några species som A. israelii, A. bovis, A. viscosus, A. naeslundi och A. odontolyticus visar filament med sanna förgreningar.

Identifiering till genusnivå kan ske med hjälp av gaskromatografi på slutprodukterna efter glukosfermentation. Actinomyces spp bildar signifikanta mängder succininsyra.

Bakterierna fermenterar många olika kolhydrater men bryter inte ner protein.

Identifiering till speciesnivå bygger på biokemiska test sådana som nitratreduktion och hydrolys av eskulin och urea. Många standardiserade kommersiella kit är av värde. Fenotypisk identifiering kan dock vara svår eftersom många reaktioner är variabla. Alternativ diagnostik Direkt påvisande av aktinomyceter med FA i kliniskt material är av värde speciellt vid misstänkt IUD-infektion. Det kräver dock tillgång till specifika reagens. Bakterierna kan också påvisas i cytologpreparat med Papanicolaou färgning.

Resistensbestämning och resistensutveckling

Actinomyces spp anses generellt känsliga mot betalaktamantibiotika, tetracykliner, makrolider och fusidinsyra men resistenta mot aminoglykosider och metronidazol.

Epidemiologisk typning

Vid subtypning av aktinomyceter har serologi varit den klassiska metoden. Den håller dock på att ersättas med DNA-baserad teknologi.

Kvalitetskontroll

• Referensstam:
  • Actinomyces israelii, CCUG 18307.

Svarsrutiner

Växt av/Ingen växt av Actinomyces med angivande av species vid signifikanta sjukdomstillstånd.

Laboratorierapportering

Aktinomykos är ej anmälningspliktig.

REFERENSER

• Bowden, G.H.W. Actinomyces. Topley Wilson 1998;9(2):445-462.

• Janda, W.M. Corynebacterium species and the coryneform bacteria. Part II: Current status of the CDC coryneform groups. Clin Microbiol Newslett.1998;20:53-66.