Övriga parasiter (CNS)

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

---

Andra parasiter som kan orsaka meningit

• Acanthamoeba spp
• Entamoeba histolytica
• Microsporidia
• Naegleria fowieri
• Angiostrongylus cantonensis
• Gnathostoma spinigerum
• Loa loa
• Strongyloides stercoralis
• Trichinella spiralis
• Paragonimus spp
• Schistosoma spp

Acanthamoeba spp

är frilevande amöbor, som kan påträffas i vatten, fuktig jord, damm etc. Övre luftvägarna och ögonen tycks vara ingången för Acanthamoeba som troligen därefter sprids med blodet. I Sverige är Acanthamoeba spp. mest kända för att orsaka keratit hos bärare av linser. Friska asymtomatiska personer kan vara bärare av amöban i de övre luftvägarna. Vid immunsuppression eller annan underliggande sjukdom kan Acanthamoeba spp. orsaka granulomatös amöbaencefalit.

Vid CNS-infektion kn både trofozoiter och cystor påträffas i hjärnan tillsammans med bl monocyter och plasmaceller. De första symtomen är feber, illamående, huvudvärk. Ett akut förlopp liknar det vid akut bakteriell meningit, medan det mer kroniska förloppet talar för bildandet av multifokala hjärnabcesser. Patienten drabbas av kramper, förlamnningar etc. Infektionen fortskrider över veckor eller månader och leder till koma och slutligen död. Vid mycket svår immunsuppression kan infektionen ge en fulminant, snabbt fatal meningoencefalit.

Diagnos ställs vanligen på histologiska preparat post mortem.

Laboratorierapportering

Acanthamoeba omfattas av den frivilliga laboratorierapporteringen.

Entamoeba histolytica

Cerebrala komplikationer vid E. histolytica-infektion har sedan det första fallet beskrevs år 1849 rapporterats då och då, vanligtvis med dålig prognos. Patienterna får en akut meningoencefalit med bl.a feber, huvudvärk och ändrat mentalt beteende. Patienten har ofta samtidigt amöbadysenteri och/eller leverabscess.

Laboratorierapportering

Amöbiasis är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen A. 1 för laboratoriet och för behandlande läkare.

Microsporidia

Mikrosporidier orsakar opportunistiska infektioner hos människa och de första AIDS-relaterade fallen av mikrosporidios rapporterades 1985. Microsporidia är ett fylum med mer än 80 släkten och 800 arter. Bland dessa har hittills fem arter visats orsaka sjukdom hos människa. Spridning och livscyklar är i stort sätt okända. Encephalitozoon intestinalis orsakar i första hand diarré, men har i två fall orsakat aseptisk meningit. I det ena fallet påvisades parasiten, vid det andra fallet kunde utvecklingen av antikroppar mot parasiten följas.

Diagnostik sker med ljusmikroskopisk undersökning efter specialfärgning, men definitiv artbestämning med elektromikroskop. PCR och antikroppstest är under utveckling.

Laboratorierapportering

Microsporidia omfattas av den frivilliga laboratorierapporteringen

Naegleria fowleri

Infektion tycks primärt vara knuten till varma källor och simbassänger. Individen blir infekterad via näsa/mun. Fall har rapporterats från England, Irland, Belgien, Tjeckien/Slovakien USA, Nya Zeeland, Australien, Brasilien och Zambia. Primär amöbameningoencefalit har ett dramatiskt förlopp, och med ytterst få undantag avlider patienten inom en vecka efter infektion. Döden föregås av mental förvirring och koma. I Sverige har ännu inga fall rapporterats.

Diagnostik sker post mortem genom patologisk undersökning.

Angiostrongylus cantonensis

Råttlungmask, tillhör nematoderna. Thailand, Tahiti och Taiwan är endemiska områden, men sporadiska fall har även rapporterats från andra delar av världen inkl. Centralarnerika och Kuba. Människan blir infekterad vid förtäring av exempelvis råa sniglar (Achatinafulica, Pila) och sötvattenräkor men även via kontaminerade grönsaker. Larverna migrerar till hjärnan och de vanligaste symtomen är svår huvudvärk, men även kräkningar, partiell ansiktsförlamning och nackstelhet har rapporterats. Symtomen försvinner gradvis när de unga adultema vandrar vidare till lungorna. En viss mortalitet har rapporterats, och även kvarstående symtom. Infektionen är en av orsakerna till eosinofil meningit.

Diagnostik kan ske genom att larver eller unga adulter påvisas i likvor.

Gnathostoma spinigerum

är en nematod som främst påträffas i länder där konsumtion av t ex rå fisk, kyckling/anka är vanligt, såsom i Thailand och Japan, men påträffas även i andra asiatiska länder. Människan infekteras vid konsumtion av rått kött innehållande infektiösa larver. Larven passerar tarmväggen och migrerar ut i kroppen. Infektionen orsakar främst kutan larva migrans, men i vissa fall vandrar larven längs en perifer nerv in i ryggmärgen och vidare till hjärnan. Symtomen inkluderar smärta, förlamning, somnolens till koma, och kan leda till död. Cerebral gnathostomiasis är en av orsakerna till eosinofilmeningit.

Diagnostik. Likvor som är blodig eller gulfärgad och innehåller stor mängd eosinofila celler talar för Gnathostoma-infektion.

Loa loa

ögonmask, är en nematod (filaria) som finns i Afrika och sprids via bromsbett. Enstaka fall av encefaliter och förlaniningar har rapporterats. Mikrofilarier, larvstadium som infekterar insekten, har då påvisats i likvor.

Strongyloides stercoralis

är en nematos som primärt orsakar tarminfektion. Den har global spridning i tropiska områden, men kan förekomma sporadiskt i tempererade områden. Strongyloides tillhör de fåtal nematoder som kan fullfölja hela sin livscykel i människan, och autoinfektion leder till ett status quo förhållande. Om denna jämvikt bryts, t ex vid immunsuppression på grund av sjukdom, kortisonbehandling etc. sker en okontrollerad förökning av larver, som sprids i hela kroppen. Under larvmigrationen kan CNS också invaderas. Detta kan leda till pyogen meningit orsakad av Escherichia coli eller till hjärnabscesser orsakade av larverna själva. Patienter med disseminerande strongyloidiasis som involverar CNS har en dålig prognos. Association mellan disseminerande strongyloidiasis och HTLV-I infektion har beskrivits, medan HIV-infektion sällan associeras med Strongyloides-infektion.

Diagnostik sker vid disseminerad infektion genom påvisande av larver i sputum. Utstryk görs på ett objektglas, som sedan undersöks med mikroskopi.

Laboratorierapportering

Strongyloides omfattas av den den frivilliga laboratorierapporteringen.

Trichinella spiralis

Trikiner tillhör nematoda, och har en global spridning. Infektion indelas i tre klasser, mild, moderat och allvarlig. Vid allvarlig infektion utvecklar patienten neurologiska symtom såsom meningit, encefalit och/eller hemiplegi efter ca två veckor. Orsaken är tilltäppning av blodkärl eller granulomatös inflammation på grund av vävnadsskada orsakad av det stora antalet migrerande larver.

Diagnostik sker genom specifik antikroppsbestämning och/eller muskelbiopsi vid allvarlig infektion.

Laboratorierapportering

Trikinos är anmälningspliktig för laboratoriet och för behandlande läkare enligt smittskyddsförordningen A.2

Paragonimus

tillhör trematoda och påträffas i bortre Asien, Sydamerika och Afrika, och infekterar främst lungoma. Infektion sker genom förtäring av okokta krabbor eller kräftor. Larverna förvirrar sig ibland till andra organ såsom hjärnan, och orsakar meningoencefalit med uttalad eosinofili i blod och likvor. Vid kraftig infektion kan prognosen vara allvarlig.

Diagnostik sker genom påvisande av ägg, i första hand i sputum men även i feces.

Schistosoma-arter

trematoda, påträffas i tropiska/subtropiska områden. De adulta maskarna återfinns i blodvener, där honan frisätter ägg, som sedan lämnar kroppen med feces och/eller urin. Alla ägg lämnar dock inte kroppen utan “kommer fel’ och orsakar bl.a granulom i levern. S. japonicum har en mycket stor äggproduktion och äggen, som är mindre jämfört med de andra Schistosoma-arternas ägg, har en stor tendens att komma på villovägar. Ägg som fastnar i hjärnan framkallar inflammatoriska reaktioner med fokala skador som leder till bl.a kramper. Mellan 2 och 5 % av infektioner med S. japonicum leder till cerebrala komplikationer.

Diagnostik sker genom specifik antikroppsbestämning och/eller detektion av ägg i feces.

Laboratorierapportering

Schistosoma omfattas av den frivilliga laboratorierapporteringen.