Klamydia
Huvudartikel
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Sexuellt överförbara infektioner (STI)
eller
Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med falldefinition i artikeln Klamydiainfektion
Se även Lymfogranuloma venereum
Klamydia (ICD10-kod A56)
Etiologi
Chlamydia trachomatis, elementkod ATCCVR571 i NPU-kodsystemet
Smittämnet
C. trachomatis tillhör genus Chlamydia inom familjen Chlamydiaceae som omfattar nio arter där även humanpatogenen Chlamydophila pneumoniae (tidigare Chlamydia pneumoniae) och zoonosorsakande Chlamydophila psittaci ingår. De två senare bakterierna orsakar luftvägsinfektioner och avhandlas i Referensmetodik I2, 2:a upplagan. C. trachomatis är en obligat intracellulär bakterie med en unik utvecklingscykel. C. trachomatis indelas i minst 15 olika serotyper baserat på antigena egenskaper hos det dominerande yttermembranproteinet, major outer membrane protein (MOMP). Serotyperna A-C orsakar ögonsjukdomen trakom och typerna L1-L3 orsakar lymfogranuloma venereum. Övriga serotyper D-K överförs sexuellt och är de som normalt diagnostiseras inom mikrobiologisk rutindiagnostik. Bland heterosexuella personer dominerar serotyp E följt av D och F. Hos män som har sex med män (MSM) dominerar serotyperna D, G och J.
Patogenes
C. trachomatis alternerar mellan två former; en extracellulär elementarkropp som infekterar mottagliga värdceller och sen omvandlas till en metabolt aktiv förökningsform benämnd retikularkropp. Dessa omvandlas i sin tur till elementarkroppar som frisätts extracellulärt och infekterar nya värdceller. Trots omfattande studier saknas ännu övertygande data om att enskilda MOMP-serotyper kan kopplas till vissa typer av symtom eller sjukdom. I en studie har serotyp G ansetts vara associerat till cervixcancer. Sedan flera C. trachomatis-genom sekvenserats pågår nu studier av andra geners betydelse för patogenes. Tryptofansyntetas (1) och typ III sekretionssystem (2) verkar ha stor betydelse för överlevnad och etablering i värdceller. Förmågan att persistera utan symtom leder till tysta komplikationer i form av infertilitet (3).
Klinik
Genital klamydiainfektion är symtomlös i 50-70 % av infektionerna och självläker i stor utsträckning (4). Detta innebär att klinisk bedömning är otillräcklig för diagnostik. Uretrit och cervicit är vanliga vid symtomgivande okomplicerad infektion och orsakar miktionssveda och diskret flytning. Hos kvinnor kan oregelbundna småblödningar och blödning vid samlag förekomma. Kvinnor drabbas oftare av komplikationer än män. Komplikationerna omfattar salpingit, inte sällan symtomlös, som kan orskaka ektopisk graviditet eller infertilitet. Klamydia kan även ge infektioner i uterus och bäckenet samt undantagsvis orsaka periappendicit och perihepatit. Vid uppåtstigande infektion är diskreta lågt sittande buksmärtor klassiskt symtom, men symtomfria infektioner är vanliga även vid engagemang av endometriet och tubor. Genomgången klamydiasalpingit är den vanligaste orsaken till tubarfaktorinfertilitet och extrauterin graviditet. Infektioner hos män kan kompliceras av proktit (främst inom gruppen MSM) och epididymit. Klamydia har också associerats med endokardit, reaktiv artrit, astma och pneumoni. Klamydiakonjunktivit ger ofta rejäl rodnad, men ingen påtaglig varig sekretion.
Vissa serotyper av C. trachomatis (se ovan) orsakar ögonsjukdomen trakom som kan leda till blindhet. Den sexuellt överförbara och invasiva infektionen lymfogranuloma venereum (följ länken) som under decennier betraktades som sporadisk importsmitta, har sedan 2004 rapporterats vid utbrott bland MSM.
Behandling
Standardbehandling vid okomplicerad genital klamydiainfektion är doxycyklin 100 mg, 2 tabletter första dygnet, därefter 1×1 i 8 dagar. Alternativ är azitromycin, ofloxacin och erytromycin. Okomplicerad klamydiainfektion hos gravid kvinna kan behandlas med amoxicillin under hela graviditeten. Alternativt används doxycyklin under första trimestern och erytromycin i andra och tredje trimestern. Kontrolltest för klamydia ska göras 6 veckor efter behandling av gravida pga att behandlingseffekt kan vara nedsatt.
Epidemiologi
Prevention
Information och rådgivning för att åstadkomma minskat riskbeteende och därmed minska antalet klamydiainfektioner har visat sig vara svårt. Viktiga preventiva åtgärder är därför omfattande diagnostik och behandling kombinerat med obligatorisk smittspårning. Eftersom klamydiainfektioner övervägande är asymtomatiska syftar åtgärder främst till att förebygga infektionskomplikationer hos individen och att hindra smittspridningen i populationen.
Provtagning
Laboratoriediagnostik
Följ länken för detaljerad beskrivning av laboratoriediagnostiken. Sedan mitten av 1990-talet utförs nästan all diagnostik i Sverige med kommersiella metoder baserade på amplifiering av nukleinsyra. Kompletterande metoder är odling, antigenpåvisning med immunofluorescens och olika tekniker för antikroppspåvisning.
Odling är fortfarande referensmetod utifrån att den har 100 % specificitet. Den har dock begränsningar för utvärdering av nukleinsyrabaserade metoder, vilka i regel är känsligare än odling.
REFERENSER
- 1. McClarty G, Caldwell HD, Nelson DE. Chlamydial interferon gamma immune evasion influences infection tropism. Current opinion in microbiology. 2007 Feb;10(1):47-51.
- 2. Peters J, Wilson DP, Myers G, Timms P, Bavoil PM. Type III secretion a la Chlamydia. Trends in microbiology. 2007 Jun;15(6):241-51.
- 3. Hartog JE, Morre SA, Land JA. Chlamydia trachomatis associated tubal factor subfertility: immunogenetic aspects and serological screening. Human Reproductin Update. 2006;12:719-30.
- 4. Molano M, Meijer CJ, Weiderpass E, Arslan A, Posso H, Franceschi S, et al. The natural course of Chlamydia trachomatis infection in asymptomatic Colombian women: a 5-year follow-up study. J Infect Dis. 2005 Mar 15;191(6):907-16.
- 5. Van der Bij AK, Spaargaren J, Morre SA, Fennema HS, Mindel A, Coutinho RA, et al. Diagnostic and clinical implications of anorectal lymphogranuloma venereum in men who have sex with men: a retrospective case-control study. Clin Infect Dis. 2006;42:186-94.
- 6. Morre SA, Ouburg S, van Agtmael MA, de Vries HJ. Lymphogranuloma venereum diagnostics: from culture to real-time quadriplex polymerase chain reaction. Sex Transm Infect. 2008 Aug;84(4):252-3.
- 7. Klint M, Löfdahl M, Ek C, Airell A, Berglund T, Herrmann B. Lymphogranuloma venereum prevalence in Sweden among men who have sex with men and characterization of Chlamydia trachomatis ompA genotypes. J Clin Microbiol. 2006;44:4066-71.
- 8. Ison C. Commentary on Forrester B, Pawade J, Horner P. The potential role of serology in diagnosing chronic lymphogranuloma venereum (LGV): a case of LGV mimicking Crohn’s disease. Sex Transm Infect 2006;82:139–40. Sex Transm Infect. 2006;82:141.
- 9. Smelov V, Morre SA, de Vries H. Are serological chlamydia-specific markers useful to detect asymtomatic cases of lymphogranuloma venereum proctitis? Sex Transm Infect. 2008 Feb;84(1):77-8; author reply.
- 10. Macmillan A, van Voorst Vader PC, de Vries HJ. 2007 European guideline (IUSTI/WHO) on the management of proctitis, proctocolitis and enteritis caused by sexually transmissible pathogenst. Int J STD & AIDS. 2007;18:514-20.