Vårdrelaterad UVI

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Version från den 9 februari 2010 kl. 09.47 av Magnus Thore (diskussion | bidrag) (→‎REFERENSER)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen förReferensmetodik: Urinvägsinfektioner/bakteriuri, 2:a upplagan 2000


Vårdrelaterad UVI

UVI är den vanligaste typen av vårdrelaterad (nosokomial) infektion och den vanligaste orsaken till sepsis på sjukhus. I genomsnitt drabbas 3-4 % av patienter som vårdas på akutsjukhus i Sverige av UVI, vilket främst beror på den stora användningen av KAD. Efter påbörjad behandling med KAD ökar incidensen bakteriuri med 5- 10 % per dygn, vilket innebär att alla patienter har bakterier i urinen efter 10-14 dagar.

Kateterassocierad UVI är särskilt vanlig inom urologi och intensivvård men även hos äldre patienter på sjukhem. Bakterierna transporteras in i urinvägarna i en biofilm längs kateterns in- och utsida. En polymikrob flora med varierande antibiotikaresistens etableras så småningom i urinblåsan, återspeglande rådande antibiotikatryck på vårdenheten. Alla bakterier som framodlas från kateterurin kan orsaka urosepsis, vilket bör beaktas i diagnostiken. Erfarenheten visar dock att urosepsis vanligtvis orsakas av gramnegativa stavar. Samtidigt bör beaktas att en kateter som legat inne länge ofta utvecklar en egen bakterieflora som skiljer sig från den i urinlåsan. En viss restriktivitet vid bedömningen är därför motiverad.

Antibiotikabehandling ges ej till asymtomatiska patienter eftersom bakteriurin ej kan elimineras så länge katetern finns kvar. Fynd av ureaspositiva bakterier, som Proteus spp (se också tabell 3), innebär ökad risk för stenbildning varför riktad antibiotikabehandling bör ges och katetern bytas, även om patienten inte har symtom från urinvägarna. Vid långtidskateterisering ökar risken för komplikationer som prostato-vesikulit, epididymit och urosepsis. Sepsis inträffar särskilt i samband med kateterbyte eller vid obstruktion av urinflödet.

Urinodling är främst aktuell vid symtomgivande UVI med feber, prostato-vesikulit, epididymit och inför prostatakirurgi. I det senare fallet ges antibiotikabehandling för att förhindra septiska komplikationer perioperativt. Urin för odling erhålls bäst genom punktion av kateterslangen.

KAD bör endast användas på strikta indikationer, främst vid urinretention på grund obstruktion, och får ej rutinmässigt användas på vårdteknisk indikation. Suprapubiskt blåsdränage ger färre komplikationer och förtjänar ökad användning. Ren intermittent kateterisering (RIK) av urinblåsan är ett utmärkt alternativ för dem som har funktionella blåsrubbningar med riklig residualurin och är skonsammare än KAD.

REFERENSER

  • Burman LG. Vårdrelaterad urinvägsinfektion. SoS-rapport 1998:12 Att förebygga infektioner i vården 11, sid 69-85.
  • Stamm WE. Catheter-associated urinary tract infections: epidemiology, pathogenesis, and prevention. Am 3 Med 1991 ;91 (suppl 3B):65S-71S.