Bakteriell systematik-nomenklatur

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ

Systematik – Nomenklatur

Allmänt

Det finns flera tusen olika bakterier, parasiter och svampar som alla har sina namn. Endast några hundra av dessa har emellertid kliniskt intresse och identifieras i diagnostiken vid de mikrobiologiska laboratorierna.

Vissa mikroorganismer är dock så ovanliga att man inte kan förvänta sig att de är allmänt kända av läkare och sköterskor i vården. Följande avsnitt är tänkt som hjälp för att underlätta förståelsen av kommentarerna till de olika bakterierna, ovanligare laboratoriesvar är lämpliga att använda som stående svarskommentar (frasminne). Uppgifter om antibiotikakänslighet har ej inkluderats då resistensläget ofta kan variera och kommentarer, för att vara heltäckande, skulle bli alltför omfattande. Istället hänvisas till RAFs hemsida.

Nedanstående förteckning upptar bakterier som kan ha kliniskt intresse. För varje organism är namnet angivet tillsammans med eventuell synonym. Vidare anges om bakterien är grampositiv eller gramnegativ, dess naturliga förekomst samt sjukdomar den kan orsaka. För fullständighetens skull har även allmänt kända bakterier t.ex. Escherichia coli och Staphylococcus aureus, inkluderats.

Namnens uppbyggnad

Mikroorganismers namn är uppbyggda på samma sätt som växters d.v.s. har ursprung i Linnés botaniska system från 1700-talet. En maskros heter t.ex. på latin Taraxacum vulgare. I slutet av 1800-talet började man systematisera bakterienamn på ett likartat sätt. För några vanliga bakterier finns både svensk och latinsk benämning t.ex. pneumokocker vars korrekt vetenskapliga namn är Streptococcus pneumoniae. Majoriteten av bakterier har dock enbart latinsk benämning. Det är lämpligt att hålla sig till eller succesivt övergå till, de taxonomiskt korrekta namnen i så stor omfattning som möjligt för att undvika oklarheter eller missförstånd.

Korrekta bakterienamn är binominala d.v.s. består av två ord. De är på latin eller latiniserade och skrivs i vetenskapliga sammanhang med kursiverad stil (eller understruket i manuskript). I journaler kan man skriva med vanligt typsnitt. Vanligen har bakterienamnen sitt ursprung från latinet eller grekiskan, men även egennamn förekommer.

Det första namnet, stor begynnelsebokstav, betecknar genus och är ett substantiv eller substantiverat adjektiv t.ex. Streptococcus. Förkortning till en bokstav t.ex. S. kan användas om ej oklarhet uppstår. Det andra namnet, liten begynnelsebokstav, är ett specificerande adjektiv t.ex. S. pneumoniae. Om inte "efternamnet" är känt kan benämningen species (förkortat sp i singularis och spp i pluralis) användas t.ex. Streptococcus species. Ibland förekommer ett tredje namn (trinomial form) för att beteckna subspecies eller biotyp, liten begynnelsebokstav t.ex. Staphylococcus cohnii subspecies urealyticum. Däremot kursiveras inte exempelvis serotyp eller andra biovarianter som inte är subspecies.

Ett speciellt problem är att vissa mikroorganismer ibland byter namn. Detta sammanhänger med taxonomiska förändringar (= förändringar i klassifikation) där främst nya molekylärbiologiska och genetiska studier har visat på andra släktskap jämfört med vad man funnit med ursprungliga taxonomiska metoder.

IT-kommunikation

För att kunna kommunicera över språkliga, professionella och kulturella gränser krävs att de begrepp som används är definierade i en tillräcklig detaljnivå och att begreppen så långt som möjligt är entydiga. IT-kommunikation ökar detta krav och genom att nyttja ISO standard 7826-1 kan kodvärden (motsvarande "element" i C-NPU kodverkets syntax, se Forsum et al 2000) åsättas alla de begrepp som behövs för att beskriva bakterietaxonomi i maskinläsbar form utan att begreppen förvrängs.

Definitioner för elementkoderna finns i följande:

Elementkoder, motsvarande för klinisk bakteriologi väsentlig bakterietaxonomi, har inkluderats i beskrivningen av bakterier nedan men kan också återfinnas i den Svenska versionen av C-NPU kodverket URL:http://www.lio.se/enheter/us/lab/mikrobiologen/index.asp och i sin generiska, engelskspråkliga, form, under URL:http://www.ifcc.org/divisions/SD/C-NPU.htm. Elementkoderna motsvarar alltså den definition som ges i ursprungskodverket. Detta innebär att de motsvarar begreppet typart i samma mening som begreppet typart används i ”Approved list of bacterial names, ASM 1989, Skerman V.B.D. et al.”. Typart, och dess elementkod, skall således uppfattas som en av bakteriologer världen över överenskommen typisk representant för en viss art. Om man önskar beskriva begrepp som bygger på ytterligare egenskaper (subtyper, delmängder mm) bör alltså ny elementkod skapas. I de fall som en professionellt godtagbar definition inte finns i dessa ursprungskodverk har elementkoder inom QU-serien åsatts elementet av C-NPU. I nedanstå¬ende förteckning av medicinskt relevanta bakterier finns således dels elementko¬der och dels en förklarande, pedagogisk text som kan brukas i laboratoriers kommunikation med användare.

REFERENSER

Forsum U, Olesen H, Frederiksen W, Persson B. Properties and units in the clinical laboratory sciences. VIII. Properties and units in clinical microbiology. Pure and Applied Chemistry 2000; 72: 555-745.