Genital candidos-svamp
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Svampinfektioner
Genital candidos[redigera]
Föga är beskrivet om förekomsten av vulvo-vaginal candidos i Skandinavien. Den är sannolikt ett vanligt tillstånd och näst efter bakteriell vaginos det vanligaste sjukdomstillståndet i vagina. Bland kvinnor som sökt STD-mottagningar i Skandinavien har prevalensen svampvaginit angivits till 6-30 %. Av dessa förekom huvuddelen utan känd bakomliggande orsak medan 15-20 % uppkom efter antibiotikabehandling. Efter tetracyklinbehandling var frekvensen 20 %, efter erytromycin 8 %.
Diagnosen vaginal candidos bygger på typisk symtomatologi och mykologiska fynd. Antalet CFU av Candida är ofta korrelerat till svårighetsgraden av symtom. Färre än 10 CFU anges sakna diagnostisk betydelse för vaginal candidos och kan representera förekomsten i normalfloran. Vanligast (ca 60 %) är C. albicans, följd av C. glabrata (cirka 20 %). Övriga 20 %, asymtomatiska eller symtomatiska, utgörs av andra arter (Odds FC, 1988). Flera arter kan förekomma samtidigt. Hos gravida kvinnor ökar frekvensen. I vaginalsekret kan förekomma 10-10 Candida-celler/L utan att ge kliniska symtom. Hälften av alla bärare kommer förr eller senare att utveckla en vulvo-vaginit med sveda och klåda som dominerande besvär och rodnande slemhinnor med tjock, vit och grynig flytning.
Diagnosen vulvo-vaginal candidos anses bekräftad om lokala symtom som sveda, klåda, rodnad vaginalslemhinna och ostiga flytningar är kombinerade med fynd av svamphyfer vid direkt mikroskopi och/eller positiv odling för jästsvamp.
Majoriteten av Candida-kolpiter orsakas av stammar känsliga för de vanligen använda azolpreparaten. C. glabrata och C. krusei, har naturligt nedsatt känslighet för flukonazol, som används i ökande omfattning. Vid terapiresistent Candida-kolpit är det därför befogat med svampodling inkl. artbestämning, och i vissa fall resistensbestämning för de azoler som kommer i fråga för generell behandling.