Humant herpesvirus 6, HHV-6

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

och

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar och falldefinitionen Virala meningoencefaliter


Humant herpesvirus 6, HHV-6

Smittämnet

Det finns två olika typer av HHV-6, typ A och B. Av dessa är typ B vanligast förekommande. HHV-6-virus har, i likhet med övriga herpesvirus, ett dubbelsträngat DNA-genom. Virus uttrycker minst 6 glykoproteiner, varav ett par har visats ha neutraliserande epitoper. Virus-DNA och antigen har påvisats i stor mängd i oligodendrocyter från hjärnmaterial postmortem.

Inaktiveringsstudier är inte publicerade, men virus förefaller relativt lätta att inaktivera i värme, vid pH-förändringar och med organiska lösningsmedel.

Patogenes

HHV-6 infekterar främst CD4+ T-lymfocyter, men många andra cellslag har visats mottagliga för infektion in vitro. De har förmåga att etablera latenta infektioner i lymfocyter.

Sjukdomsbild

Infektionen drabbar vanligen mindre barn, 6 månader - 3 års ålder. Virus orsakar hos immunkompetenta en mild sjukdom, 3- dagarsfeber (latin roseola infantum), men en hel del atypiska sjukdomsformer hos små barn tycks förekomma. Hos 8 % av barn med 3-dagarsfeber debuterar sjukdomen med feberkramper. Kramper tycks emellertid vara lika vanliga vid HHV6-orsakad feber utan typiskt exantem. Rekurrenta feberkramper kan vara associerade med HHV-6 reaktiveringar. Dödlig spädbarnsencefalit och en transplantationsassocierad sådan, har beskrivits. Andra komplikationer är hepatosplenomegali, akrodermatit, buktande fontaneller och fatal disseminerad sjukdom.

Epidemiologi

Seroprevalenser i befolkningsgrupper i USA, Japan och Europa är uppåt 90 % eller mer. De flesta infekteras i 2-3 årsåldern. I Europa dominerar HHV-6B medan HHV-6A dominerar i Afrika. Aseptiska meningit och encefaliter orsakade av HHV-6 och svarar i vårt land för någon procent anmälda virala meningoencefaliterna [1].

Se också CNS-infektioner-epidemiologi[2]

Prevention

Vaccin finns inte tillgängligt.

Provtagning

Ingen referensmetodik för påvisande av CNS-infektion med HHV-6 har etablerats. Mycket varierande resultat av serologiska undersökningar, virusodling, antigendetektion och PCR har beskrivits. Generellt finns ett stort behov av standardisering av HHV-6-diagnostik.

Laboratoriediagnostik

Allmänt om CNS-diagnostik

Referensmetodik HHV-6

Ingen referensmetodik för påvisande av CNS-infektion med HHV-6 har etablerats. Mycket varierande resultat av serologiska undersökningar, virusodling, antigendetektion och PCR har beskrivits. Generellt finns ett stort behov av standardisering av HHV-6-diagnostik.

Övriga diagnostiska metoder

Virusisolering

HHV-6 kan odlas på PHA-aktiverade navelsträngslymfocyter. Inga rapporter om att virus isolerats från CNS finns. Odling från vita blodkroppar kan vara av värde för diagnostik av systeminfektion, men metoden är komplicerad och används endast i forskningssyfte. Specificiteten för HHV-6-orsakad sjukdom är inte klarlagd.


Antigenpåvisning

Rapporter om antigenpåvisning i lungceller, blod och i CNS finns. Metoderna har haft dålig reproducerbarhet mellan olika laboratorier. I en nyligen publicerad studie beskrivs förekomst av HHV-6 antigener i oligodendrocyter hos avlidna utan CNS-symtom och hos MS-patienter.


Nukleinsyrapåvisning

Med DNA-amplifiering har HHV-6 kunnat påvisas i likvor vid feberkramper och vid encefaliter hos enstaka transplantationspatienter. Ytterligare klinisk utvärdering av positivt fynd är dock önskvärd, eftersom HHV-6-fynd också rapporterats i olika frekvens från saliv, serum och blodkroppar från friska. HHV-6 har också påvisats med DNA-hybridisering i hjärnan hos en avliden transplantationspatient och med PCR i den ovan nämnda studien av MS-patienter.


Serologi

Immunfluorescens och ELISA-metoder finns för påvisande av antikroppar mot HHV-6. Aviditets-IF med användande av urea har visats vara av värde för påvisande av aktuell/nyligen genomgången infektion. Påvisande av positivt IgM ger stark misstanke om pågående HHV-6- infektion. Test för HHV-6 IgM blir ofta positiva vid EBV- och CMV- infektioner, varför sådana måste uteslutas vid positivt HHV-6 IgM. Serokonversion från negativt till positivt IgG eller signifikant stegring av HHV-6 IgG verifierar diagnosen. Eftersom primärinfektion drabbar mycket tidigt i livet kan låggradig antikroppsproduktion föreligga. Positiva PCR-fynd i avsaknad av antikroppar hos spädbarn har rapporterats och kräver fortsatt utveckling och utvärdering av såväl serologi som DNA-amplifiering.


Resistensbestämning

Bl a ganciklovir och fosfonomyrsyra har in vitro-effekt mot HHV-6. Några större behandlingsförsök har ej gjorts. Resistensbestämning utförs ej rutinmässigt.

Svarsrutiner

Laboratorierapportering

Meningoencefalit orsakad av HHV-6 virus är anmälningspliktig, se falldefinitionen Virala meningoencefaliter.

Referensfunktioner

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER

  • Caserta MT, Hall CB, Schnabel K et al. Neuroinvasion and persistence of human herpes virus 6 in children. J Infect Dis 1994;170:1586-1589.
  • Challoner PB, Smith KT, Parker JD et al. Plaque-associated expression of human herpesvirus 6 in multiple sclerosis. Proc Natl Acad Sci USA 1995;92:7440-7444.
  • Linde A, Klapper PE, Monteyne P, Echevarria JM, Cinque P, Rozenberg F, Vestergaard BF, Ciardi M, Lebon P, Cleator GM. Specific diagnostic methods for herpesvirus infections of the central nervous system: a consensus review by the European Union Concerted Action on Virus Meningitis and Encephalitis. J Clin Diagn Virol Submitted 1997.
  • McCullers JA, Lakeman D, Whitley RJ. Human Herpesvirus 6 Is Associated with Focal Encephalitis. Clin Inf Dis 1995;2l:571-576.
  • Suga S, Yoshikawa T, Asano Y et al. Clinical and Virological Analyses of 21 Infants with Exanthema Subitum (Roseola Infantum) and Central Nervous System Complications. Ann Neurol 1993;33:597-603.