Socialstyrelsens roll i det nationella smittskyddet
Artikeln publicerad augusti 2011, uppdaterad mars 2012
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar
Socialstyrelsens roll i det nationella smittskyddet[redigera]
Allmänt[redigera]
Socialstyrelsen[1] har det övergripande ansvaret för den svenska befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar och samordnar, följer och utvecklar smittskyddet på nationell nivå. Samordningsarbetet sker bland annat genom att:
- i dialog med andra aktörer utarbeta strategier för hur smittskyddet kan bedrivas och utvecklas,
- utifrån de senaste vetenskapliga rönen på området ta fram rekommendationer inom viktiga delområden,
- ta fram normer, bland annat föreskrifter,
- utöva tillsyn över smittskyddet i landet,
- delta i ett omfattande internationellt samarbete på smittskyddsområdet, bl.a. genom EU och WHO.
På Socialstyrelsens enhet för hälsoskydd och smittskydd arbetar drygt 20 personer med olika aspekter av smittskyddsarbete. Medarbetarna består dels av läkare med bred smittskyddserfarenhet, dels av jurister, utredare och informatörer med specialkompetens inom berörda områden. Arbetet spänner över många delområden och nedan presenteras ett urval.
Beredskapsplanering[redigera]
Socialstyrelsen har en samordnande roll när det gäller samhällets beredskap inför och hantering av utbrott av smittsamma sjukdomar. Det operativa ansvaret ligger däremot hos smittskyddsläkaren i varje landsting. I en krissituation har Socialstyrelsen även ett samordningsansvar för kommunikationen till bl.a. allmänhet och medier och har tagit initiativ till en plan för samordnad kriskommunikation. Socialstyrelsen ska dessutom samordna beredskapen mot allvarliga hälsohot enligt lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa.[2]I detta sammanhang är Socialstyrelsen av regeringen utsedd till kontaktpunkt i Sverige och ansvarar för kommunikationen med WHO.
Föreskrifter och rekommendationer[redigera]
En viktig del i Socialstyrelsens arbete är att ta fram normer. I Socialstyrelsens författningssamling, SOSFS, publiceras föreskrifter och allmänna råd.[3] Den senaste föreskriften, SOSFS 2012:2, omfattar även ESBLCARBA som från 15 mars 2012 blivit smittspårningspliktig.
Några exempel på områden som är reglerade på detta sätt är smittspårning, omfattningen av barnvaccinationsprogrammet, infektionsscreening av gravida, blodgivning, smittskydd vid transplantation etc.
Tillsyn[redigera]
Socialstyrelsen har genom sin tillsynsavdelning ansvar för tillsynen över smittskyddet i landet. Avsikten är att kontrollera att lagar, förordningar och föreskrifter följs och att stödja en kontinuerlig förbättring av smittskyddet. Ett tillsynsärende kan uppkomma efter en anmälan från en vårdgivare, patient eller närstående. Myndigheten kan även på eget initiativ göra en granskning. Tillsynen kan vara inriktad på smittskyddet i ett helt landsting eller på en specifik aspekt av smittskyddet i alla landsting. I andra fall kan granskningen vara inriktad på hur en enskild läkare har handlagt en smittskyddsfråga.
Vaccinationer[redigera]
Socialstyrelsen utfärdar föreskrifter och rekommendationer om vilka vaccinationer som ska erbjudas befolkningen. Detta görs i samråd med andra myndigheter och experter.
Barnvaccinationsprogrammet är uppdelat i en allmän del som erbjuds alla barn och en riktad del för barn som löper större risk att bli smittade eller svårt sjuka av vissa sjukdomar.
I övrigt rekommenderas vaccination mot vissa sjukdomar även för andra grupper i samhället. Ett exempel är vaccination mot influensa för personer över 65 år och för patienter med kronisk hjärt- eller lungsjukdom. Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp effekterna av barnvaccinationsprogrammet och innehållet i programmet står ständigt under prövning, eftersom det hela tiden framkommer nya vetenskapliga fakta och nya vacciner utvecklas. Inför varje förändring måste dock en mängd överväganden göras.
Antibiotikaresistens och vårdrelaterade infektioner[redigera]
Socialstyrelsen har utarbetat ett förslag på utveckling av Sveriges strategi inom detta område. En nationell samverkansfunktion med berörda aktörer är under uppbyggnad. Utifrån denna plattform kommer en nationell handlingsplan och kommunikationsstrategi att tas fram.
Zoonoser[redigera]
Socialstyrelsen samarbetar med ett flertal andra myndigheter kring pågående eller hotande utbrott av zoonoser, bland annat har en nationell plan utarbetats för att minska skadeverkningarna i händelse av ett allvarligt utbrott.
Objektburen smitta[redigera]
Socialstyrelsen är involverad i frågor som rör smitta från sällskapsdjur och miljö till människor, t.ex. salmonella från husdjur eller infektioner från badanläggningar och gym. Myndigheten inriktar sig på ett förebyggande hygienarbete genom att sammanställa bland annat kunskapsunderlag och annan information inom området. Dessa dokument tjänar som stöd för handläggningen av smittskyddsfrågor vid länsstyrelser och kommuner.
Hiv/STI[redigera]
Socialstyrelsen arbetar också med frågor som rör hiv och andra sexuellt överförda infektioner (STI). Enheten för hälsoskydd och smittskydd tar till exempel fram kunskapsunderlag och handböcker samt medverkar vid framtagandet av föreskrifter och genomförandet av tillsyn inom området, bland annat vad gäller smittspårning och sprututbytesverksamhet för narkotikamissbrukare.
Internationellt samarbete[redigera]
Socialstyrelsen deltar mycket aktivt i det smittskyddsarbete som äger rum inom ramen för EU och WHO, och är svensk kontaktpunkt för den internationella samordningen av smittskyddsarbetet. En viktig del av arbetet vilar på olika europeiska och globala system för övervakning och tidig varning. Det gäller att hela tiden följa utvecklingen och slå larm vid utbrott av smittsamma sjukdomar så att åtgärder för att begränsa smittspridningen snabbt kan sättas in.
Augusti 2011
Anders Burholm, Socialstyrelsen, Stockholm