Viremi, översikt

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Bakteriemi-diagnostik

---

Påvisning av virus i blod

Introduktion

Virussjukdomar diagnostiseras relativt sällan genom påvisande av virus i serum eller i blodkroppar, trots att de flesta virusinfektioner har en eller två viremiska faser. Dessa inträffar dock ofta under inkubationstiden, då provtagning inte är aktuell. Det finns emellertid undantag. Framförallt de virus som orsakar hemorragiska febrar, HIV-virus och vissa hepatitvirus finns i blodet även hos den sjuke, och blod från patienten kan användas för diagnostik genom virusodling eller påvisning av virusprodukter. Det är troligt, att bloddiagnostiken av virussjukdomar kommer att öka genom användning av PCR.

Metoder för viruspåvisning i blod

Virusodling

Den blodprodukt, i vilken man förväntar sig att hitta virus, sätts till en kultur av ett cellslag, som är känsligt för det virus man letar efter. Man måste alltså relativt väl veta vilket agens som misstänks, för att virusodling skall kunna göras. Olika virus växer olika fort, och virusisolering kan ta från ett par dagar till 2 månader.

Virusodling från blodprodukter sker rutinmässigt för diagnostik av HIV-infektioner, CMV-infektioner och hemorragiska febrar. Metoder finns även for framodling av EBV och HHV-6 (humant herpesvirus-6).

Virusodling sker nästan undantagslöst på speciallaboratorier för virusdiagnostik. Heparinblod eller EDTA-blod används i de flesta fall. Eftersom virusisolering ofta utförs från preparerade blodkroppar bör provmängden vara c:a 10 mL (1 Vacutainerrör). Blodet får ej frysas, men förvaring och transport vid +4 °C rekommenderas. Virus kan ha kort överlevnadstid, och transport till viruslaboratoriet bör ske så snabbt som möjligt.

Påvisande av virus eller virusantigen i blod

Med poly- eller monoklonala antikroppar kan antigena virusprodukter påvisas i plasma, serum eller blodkroppar. Olika typer av immunologiska testmetoder används för detta. Dessa kan ofta genomföras på en dag eller mindre.

Immunologiska metoder för antigenpåvisning i serum eller plasma används rutimässigt för påvisande av subkomponenter av HIV och HBV. Antigentest för påvisande av parvovirus B19 och av virus som ger hemorragiska febrar finns beskrivna.

Direktfärgning av leukocyter för påvisande av CMV-antigen används alltmer för snabbdiagnostik av symtomatisk CMV-infektion hos framför allt immunsupprimerade.

Antigenpåvisning sker oftast i serum eller plasma. Någon mL serum är i de flesta fall tillräcklig.

Serum kan ofta frysas när de ska användas för antigentest. Vid ovanligare frågeställningar bör laboratoriet kontaktas för provtagningsinstruktioner.

Elektronmikroskopi

Med elektronmikroskopi kan viruspartiklar i serum eller blodplasma identifieras morfologiskt. Genom tillsats av specifika, märkta antikroppar (immunelektronmikroskopi) kan metoden göras mer känslig, och olika virustyper från samma familj särskiljas.

Metoden är vanlig för identiflering av virus som orsakar hemorragiska febrar.

För elektronmikroskopi används oftast ofryst serum eller ofryst plasma.

Påvisande av virusgenom

Virusgenom påvisas i såväl serum och plasma som i blodkroppar. Direkt-hybridiseringsteknikerna är betydligt mindre känsliga än PCR-tekniken. PCR och/eller andra hybridiseringstekniker finns för HIV och andra retrovirus, hepatit B och C, parvovirus B19, CMV, EBV och HHV-6

DNA är stabilt, och PCR eller DNA-hybridisering för DNA-virus (hepatit B, parvovirus B19, CMV, EBV, HHV-6) kan göras på material som frystinat. Om blodkroppar ska användas måste dock ofruset heparin i EDTA-blod skickas för preparation på viruslaboratoriet. RNA är mindre stabilt, och ofrysta prover bör skickas för hepatit C och arbovirusdiagnostik. HIV har både en DNA och en RNA form. DNA-PCR har hittills varit vanligast, men RNA PCR identifierar den potentiellt smittsamma virusformen, och blir allt vanligare.

---

Hemorragiska febrar

Se också Virala hemorragiska febrar exkl. denguefeber och sorkfeber (nefropathia epidemica)