Skillnad mellan versioner av "Trichomonas vaginalis-laboratoriediagnostik"
| (7 mellanliggande sidversioner av 2 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
''Huvudartikel: [[Trichomonas vaginalis]]'' | ''Huvudartikel: [[Trichomonas vaginalis]]'' | ||
| + | ''För direktmikroskopi och substratrecept, se [[Trichomonas vaginalis-bilaga7|Bilaga 7]]'' | ||
| + | |||
| + | ---- | ||
'''Allmänt''' | '''Allmänt''' | ||
| Rad 8: | Rad 11: | ||
===Odling=== | ===Odling=== | ||
====Referenssubstrat==== | ====Referenssubstrat==== | ||
| − | Flera olika odlingsmedier finns angivna i litteraturen. Diamonds medium modifierat enligt Fouts och Kraus med netilmicin istället för streptomycin rekommenderas som referensmedium. Eftersom trikomonader växer bäst under anaeroba förhållanden rekommenderas tillsats av agar för att reducera | + | Flera olika odlingsmedier finns angivna i litteraturen. Diamonds medium modifierat enligt Fouts och Kraus med netilmicin istället för streptomycin rekommenderas som referensmedium. Eftersom trikomonader växer bäst under anaeroba förhållanden rekommenderas tillsats av agar för att reducera O<SUB>2</SUB>-diffusion (recept, [[Trichomonas vaginalis-bilaga7| bilaga 7]]). |
====Isolering==== | ====Isolering==== | ||
| − | Odlingsmediet rumstempereras före inokulering. Rören inkuberas vid 37 | + | Odlingsmediet rumstempereras före inokulering. Rören inkuberas vid 37 °C upp till 7 dagar. På dag 2, 3, 6 och 7 tas en droppe av bottensedimentet till mikroskopi med samma teknik som för våtpreparat (bilaga 7). |
| − | Med Diamonds medium kan < 10 T. vaginalis-organismer/prov detekteras. | + | |
| + | Med Diamonds medium kan < 10 ''T. vaginalis''-organismer/prov detekteras. | ||
Observera att odlingen måste läsas av angivna dagar eftersom ''T. vaginalis'' kan dö snabbt och endast rörliga organismer kan påvisas vid mikroskopi. | Observera att odlingen måste läsas av angivna dagar eftersom ''T. vaginalis'' kan dö snabbt och endast rörliga organismer kan påvisas vid mikroskopi. | ||
| Rad 42: | Rad 46: | ||
==REFERENSER== | ==REFERENSER== | ||
| − | *1. Radonjic I V et al. Diagnosis of Trichomonas vaginalis infection: The sensitivities and specificities of microscopy, culture and PCR assay. Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol 2006; 126:116-120. | + | *1. Radonjic I V et al. Diagnosis of ''Trichomonas vaginalis'' infection: The sensitivities and specificities of microscopy, culture and PCR assay. Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol 2006; 126:116-120. |
| − | *2. Huppert, JS., Byron E., Batteiger P et al Use of an Immunochromatographic Assay for Rapid Detection of Trichomonas vaginalis in Vaginal Specimens. J Clin Microbiol. 2005;43: 684–687. | + | *2. Huppert, JS., Byron E., Batteiger P et al. Use of an Immunochromatographic Assay for Rapid Detection of ''Trichomonas vaginalis'' in Vaginal Specimens. J Clin Microbiol. 2005;43: 684–687. |
| − | *3. Mayta H et al. 18S Ribosomal DNA-Based PCR for Diagnosis of Trichomonas vaginalis. J Clin Microbiol. 2000; 38: 2683-26 | + | *3. Mayta H et al. 18S Ribosomal DNA-Based PCR for Diagnosis of ''Trichomonas vaginalis''. J Clin Microbiol. 2000; 38: 2683-26 |
| − | [[Kategori:Laboratoriediagnostik]] | + | [[Kategori:Laboratoriediagnostik-STI]] |
Nuvarande version från 9 februari 2010 kl. 09.30
Huvudartikel: Trichomonas vaginalis
För direktmikroskopi och substratrecept, se Bilaga 7
Allmänt Kliniska tecken är ofta diagnostiskt otillförlitliga. Detsamma gäller direktmikroskopi av våtpreparat som har endast måttlig känslighet. Odling av sekret från vagina eller uretra hos män är referensmetod för påvisande av T. vaginalis. I odling av manligt uretrasekret kan parasiten diagnostiseras i ca 80 % av fallen. Resterande fall kan detekteras med odling av urinsediment, speciellt efter prostatamassage.
Referensmetod[redigera]
Odling[redigera]
Referenssubstrat[redigera]
Flera olika odlingsmedier finns angivna i litteraturen. Diamonds medium modifierat enligt Fouts och Kraus med netilmicin istället för streptomycin rekommenderas som referensmedium. Eftersom trikomonader växer bäst under anaeroba förhållanden rekommenderas tillsats av agar för att reducera O2-diffusion (recept, bilaga 7).
Isolering[redigera]
Odlingsmediet rumstempereras före inokulering. Rören inkuberas vid 37 °C upp till 7 dagar. På dag 2, 3, 6 och 7 tas en droppe av bottensedimentet till mikroskopi med samma teknik som för våtpreparat (bilaga 7).
Med Diamonds medium kan < 10 T. vaginalis-organismer/prov detekteras.
Observera att odlingen måste läsas av angivna dagar eftersom T. vaginalis kan dö snabbt och endast rörliga organismer kan påvisas vid mikroskopi.
Alternativa diagnostiska metoder[redigera]
Nukleinsyrabaserade metoder[redigera]
PCR detektion har visat hög specificitet och sensitivitet men utförs inte rutinmässigt i Sverige (1).
Serologi[redigera]
Antikroppsdetektering har hittills endast utförts som forskning. Standardiserade metoder saknas liksom utvärdering av den kliniska betydelsen av undersökningen.
Antigendetektion[redigera]
Metoderna, däribland immunkromatografi, används sällan. En immunkromatografisk test (OSOM TV Rapid Test, Genzyme Diagnostics) har visats ha en sensitivitet på 83 % och specificitet på 98,8 % jämfört med odling av vaginalsekret (2).
Resistensbestämning[redigera]
Rutinmässig resistensbestämning utförs inte i Sverige.
Epidemiologisk typning[redigera]
Görs inte i Sverige
Kvalitetskontroll[redigera]
Kontrollstammar saknas
Svarsrutiner[redigera]
Odlingsresultatet besvaras med Trichomonas vaginalis påvisats/ej påvisats.
Rapportering[redigera]
Trikomonasinfektion är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen.
REFERENSER[redigera]
- 1. Radonjic I V et al. Diagnosis of Trichomonas vaginalis infection: The sensitivities and specificities of microscopy, culture and PCR assay. Eur J Obstet Gynecol Reprod Biol 2006; 126:116-120.
- 2. Huppert, JS., Byron E., Batteiger P et al. Use of an Immunochromatographic Assay for Rapid Detection of Trichomonas vaginalis in Vaginal Specimens. J Clin Microbiol. 2005;43: 684–687.
- 3. Mayta H et al. 18S Ribosomal DNA-Based PCR for Diagnosis of Trichomonas vaginalis. J Clin Microbiol. 2000; 38: 2683-26