Skillnad mellan versioner av "Myndighetssamverkan kring utbrott av smitta"
| Rad 3: | Rad 3: | ||
''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]]'' | ''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]]'' | ||
---- | ---- | ||
| − | |||
==Myndighetssamverkan kring utbrott av smitta== | ==Myndighetssamverkan kring utbrott av smitta== | ||
Versionen från 8 april 2012 kl. 09.55
Artikel publicerad april 2012. Innehållet är preliminärt i väntan på konsensusförfarande
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar
Myndighetssamverkan kring utbrott av smitta
Flera myndigheter, förutom smittskyddsläkare, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen (se respektive artikel), förväntas samarbeta kring smittskyddsfrågor med stöd av ett antal lagar som (förutom smittskyddslagen) beskriver hur smitta ska förebyggas och förhindras bland befolkning, i mat, mellan djur (Epizootilagen)[1] och mellan djur och människor (Zoonoslagen)[2]. Samarbetet avser både planering för optimalt utnyttjande av kompetens och resurser exempelvis i utbrottssituationer och praktiskt samarbete i händelse av utbrott.
Mycket ofta kommer flera myndigheter att engageras i hanteringen av enskilda utbrott eftersom cirka 70 % av utbrotten i samhället anses ha zoonotiskt ursprung. I vissa fall vid särskilt stora eller svårbemästrade utbrott kan extra resurser behövas för att genomföra planerade insatser. Det kan gälla omfattande provtagning, intervjuer och information till allmänheten. Ett antal särskilda utbrottsgrupper avsedda att sättas in som extraresurser vid behov har därför inrättats vid olika myndigheter, däribland Central Fältepidemiologisk Grupp vid SMI, Vattenkatastrofgruppen (VAKA) vid Livsmedelsverket[3] och EPI-team vid Jordbruksverket[4].
För att klara mycket stora provinflöden i samband med utbrott, framförallt om det rör sig om P3-organismer, organiseras samordning av laboratorieresurser inom ramen för Forum för beredskapsdiagnostik (FBD) där SMI, SLV[3], FOI[5] och SVA[6] ingår. En omfattande myndighetssamverkan föreligger också inom ramen för Zoonosrådet som arbetar för ömsesidig förståelse och en gemensam bas för myndighetsutövande inom zoonosområdet. Varken Zoonoscenter (skapat 1997 enligt EU:s zoonosdirektiv som ett samarbete mellan SVA, Jordbruksverket, Livsmedelsverket, SoS, SMI, Smläk, länsveterinär med flera) eller Zoonosrådet har operativa uppgifter i samband med utbrott.
- Länsstyrelserna har ett regionalt ansvar för smittskyddet rörande objektburen smitta (djur, livsmedel, ventilation och vatten) och under en kris samordnar länsstyrelsen verksamheten mellan berörda kommuner, landsting och myndigheter, samt företag och organisationer. Vid ett epizootiutbrott samverkar länsstyrelserna med många myndigheter, bland annat Jordbruksverket. I händelse av utbrott av zoonos (exempelvis Salmonella, mjältbrand, Campylobacter, Listeria, rabies) ombesörjer länsstyrelser via länsveterinärerna ett flertal myndighetskontakter (Smläk, SVA, Livsmedelsverket, SMI och kommunala nämnder och förvaltningar) enligt zoonoslagstiftningen.
- Länsveterinärerna är i ständig beredskap genom sin TiB-funktion som är ansluten till SOS Alarm och i frågor av gemensamt intresse samarbetar länsveterinären med länets övriga veterinärer, polisen, kommunerna, lantbruksnäringens organisationer, smittskyddsläkaren, SMI med flera.
- I kommunerna finns också Miljö och Hälsoskyddsförvaltningar som ansvarar för åtgärder vid utbrott i samband med livsmedel, dricksvatten, badvatten, avlopp, ventilation eller djur. Samarbetar med Smittskyddsläkarna (alla områden) och länsveterinär (djur, livsmedel).
- Statens veterinärmedicinska anstalt SVA[6] är en expertmyndighet med uppgift att bistå andra myndigheter, organisationer och veterinärer rörande epizootiska sjukdomar och zoonoser. SVA har dygnet-runt-beredskap via TiB och kan då erbjuda expertråd och snabb diagnostik. Praktiska insatser kan erbjudas bland annat i form av provtagningsmaterial och skyddsutrustning i samband med provtagningar.
- Jordbruksverket[4] deltar i arbetet med att begränsa och förebygga spridning av smittsamma zoonotiska sjukdomar. Vid omfattande utbrott av smitta ska verkets krisberedskap leda och samordna förebyggande åtgärder. I krissituationer ska samarbete i första hand ske med Livsmedelsverket, SVA och länsstyrelser.
Jordbruksverkets distriktsveterinärorganisation med riks- och dygnstäckande jourberedskap utgör basen för smittskyddsarbetet i fält. Vid utbrott av allvarliga epizootiska/zoonotiska sjukdomar kan Jordbruksverket upprätta en nationell ledningscentral.
- Livsmedelsverket[3] har expertkompetens när det gäller riskanalys (riskvärdering, riskhantering och riskkommunikation) inom livsmedel- och dricksvattenområdet. Livsmedelsverket åläggs i livsmedelslagstiftningen ett omfattande ansvar för ledning, samordning, övervakning och rapportering och ska bland annat övervaka att de livsmedel som produceras är säkra. Livsmedelsverket ansvarar för en nationell vattenkatastrofgrupp (VAKA) som bildades år 2004 för att ge kostnadsfritt stöd till kommuner och regioner som drabbats av akuta problem eller löper överhängande risk att drabbas av problem med dricksvattenförsörjningen.
Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB)[7] har en personalpool om cirka 1800 personer med varierande kompetensprofiler, av vilka ett antal har kompetens att delta som stöd vid olika typer av infektionsutbrott.