UVI hos män

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Urinvägsinfektioner/bakteriuri, 2:a upplagan 2000

---

Urinvägsinfektioner hos män

Män drabbas relativt sällan av UVI, beroende på att uretramynningen befinner sig långt från det perianala området, liksom på uretras längd. Dessutom utsöndrar prostata bakteriedödande ämnen i urinen. De patogenetiska mekanismerna är ofullständigt kända. Vid infektion tränger sannolikt bakterierna in via urinröret på samma sätt som hos kvinnor. Medan recidiverande UVI hos kvinnor oftast orsakas av olika bakteriestammar (reinfektion) orsakas recidiven hos män i regel av samma bakteriestam (relaps). Detta tyder på närvaron av ett kroniskt infektionsfokus i mannens urinvägar, som i frånvaro av infektionskonkrement sannolikt är beläget i prostata.

Indirekta belägg för att prostata är involverad har erhållits i studier av febril UVI. I infektionens akutskede påvisas i serum kraftig stegring av prostataspecifikt antigen (PSA) i paritet med nivåerna vid prostatacancer. Initialt ses också inflammatorisk svullnad av prostata diagnostiserad med transrektalt ultraljud. Förändringarna, som är övergående och normaliseras inom några månader efter adekvat antibiotikabehandling, ses ej vid asymtomatisk bakteriuri eller vid miktionsbesvär utan feber. En kronisk bakteriell prostatit, utan klassiska prostatitsymtom, är sannolikt den vanligaste orsaken till recidiverande UVI. Den mångfacetterade problematiken som är förenad med prostatit behandlas i en nyligen utkommen översiktsartikel (Domingue 1998).

Etiologin vid samhällsförvärvad UVI hos män är densamma som hos kvinnor och barn, d.v.s. E. coli dominerar och orsakar ungefär 80 % av infektionema. Vid VUVI är emellertid bakteriepanoramat annorlunda. Mittstråleurin från män kontamineras sällan vid provtagningen, varför $10^{6}$ CFU/L av en uropatogen art kan användas som diagnostisk gräns.

Vid behandling av UVI hos män bör endast väljas antibiotika som penetrerar in i prostata och ger tillräckliga vävnadskoncentrationer för att eliminera en samtidig prostatainfektion. Fluorokinoloner och trimetoprim uppfyller dessa krav till skillnad från betalaktamantibiotika och nitrofurantoin, som huvudsaldigen utövar sin effekt i urinen.

REFERENSER

• Bjerklund Johansen TE, Gruneberg RN, Guibert J, Hofstetter A, Lobel B, Naber KG, Palou Redorta J, van Cangh PJ. The role of antibiotics in the treatment of chronic prostatitis. A consensus statement. Eur Urol 1998;34:457-66.

• Lipsky BA. Urinary tract infections in men: epidemiology, pathophysiology, diagnosis, and treatment. Ann Intern Med 1989;ll0:l38-50.

• Ulleryd P, Zackrisson B, Aus G, Bergdahl S, Hugosson J, Sandberg T. Prostatic involvement in men with febrile urinary tract infection as measured by serum prostatelic antigen and transrectal ukrasoiiography. BJU Int 1999;84:470-4.

• Domingne Sr G J, Hellstrom W J G. Prostatitis. Clin Micriobiol Rev 1998; 11 :6O