Urinvägspatogener-klassifikation efter patogenitet
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Urinvägsinfektioner/bakteriuri, 2:a upplagan 2000
Urinvägspatogener-Klassifikation efter patogenitet och frekvens
Eftersom ett fast vetenskapligt underlag för klassificering av UVI-patogener saknas har referensgruppen valt att i tabellform skissa vissa för signifikansdiskussionen relevanta fakta (Tabell 1). Med fyragradiga skalor för patogenitet (I-IV) och frekvens (A-D) har olika grupper av mikroorganismer sorterats fållor. Gränserna mellan grad av urinvägspatogenitet och artfrekvens får inte uppfattas som skarpa och oföränderliga. Tabell 1 är ett försök att bringa ordning byggd på många års erfarenhet av klinisk mikrobiologi. Se även ref. Friman (1989), Henning (1989), Henning (1997), Isenberg (1995), Jonsson Kunin (1997), Lincoln (1988), Rylander (1987) och Sandberg (1990).
Patogenitet
Urinvägsisolat indelas i fyra grupper efter graden av relevans. I första hand har förmågan att orsaka infektion i urinvägarna beaktats. Hänsyn har också tagits till möjlig förekomst i urin sekundärt till spridning via blod från annat infektionsfokus som för S. aureus och jästsvamp. Rapportering av vissa andra allmänpatogener bör efter individuell bedömning också övervägas även om de i det aktuella fallet är uttryck för kolonisering eller annan infektion t.ex. Shigella enligt skyddslagen eller grupp A streptokocker från ytlig infektion. Organismer som kräver särskilda tillväxtbetingelser (> nivå 2) har exkluderats, i denna upplaga t.ex. tuberkelbakterier och leptospira.
Indelning i patogenitetsgrupper
- 1. Primärpatogena arter: Arter som har förmåga att orsaka UVI hos individer med normala urinvägar. Denna grupp utgörs av E. coli och S. saprophyticus
- II. Sekundärpatogena arter: Arter som i likhet med grupp 1 inte regelmässigt ingår i den normala floran i urinrör och slida. De orsakar sällan förstagångs-UVI hos patienter med normala urinvägar, men förekommer ofta vid VUVI. De flesta förekommer dessutom vid bakteriemi som utgår från urinvägarnha (Tabell 2) och är ureasbildare (Tabell 3). Klebsiella spp, Enterobacter Proteus spp, Morganella morganii, och Enterococcus spp är några vanliga exempel.
- III. Tveksamt patogena arter: Hudflorebakterier och arter som ibland koloniserar patienter i samband med sjukhusvård och kan orsaka VUVI. Även samhällsförvärvad infektion förekommer. Endast i blåspunktionsprov kan man med någon grad av säkerhet våga anse att odlingsfyndet är relevant. Även om KNS ibland orsakar UVI är de oftast tecken på förorening. Signifikansen stärks om KNS framodlas i renkultur, särskilt efter två dygns inkubering. KNS och GBS har i denna upplaga flyttats från grupp II till grupp IV och alfastreptoker från grupp II till grupp IV.
- IV. Uretra/genitalflora: Arter som tillhör normal urogenitalflora. Denna kontaminerar ofta kastade och tappade urinprov. Gruppen har införts för att ge en mer nyanserad bild och minska risken för överdiagnostik.
Tabell 1.
