Infektiös mononukleos
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)
Infektiös mononukleos
Definition
Begreppet infektiös mononukleos (körtelfeber) används ofta synonymt med EBV-infektion. Den ursprungliga definitionen av infektiös mononukleos (Hoaglands kriterier från 1960) fastställdes innan EBV-virus var identifierat. I denna ingår, att patienterna ska ha >10 % retningspåverkade lymfocyter och heterofila antikroppar. Dessa laboratoriefynd tillsammans ses i stort sett bara vid körtelfeber orsakad av EBV. Fortsättningsvis begränsas framställningen till EBV-orsakad körtelfeber.
Etiologi
Infektiös mononukleos orsakas definitionsmässigt av EBV.
Sjukdomsbild
Mononukleos karakteriseras kliniskt av feber, generell lymfadenopati, svullna belagda tonsiller samt lever- och mjältförstoring. Exantem efter ampicillinbehandling är vanligt. Den akuta sjukdomen kan vara kortvarig och lindrig. Ibland har patienten hög feber under ett par veckor med ordentlig allmänpåverkan, Andningssvårigheter kan i sällsynta fall förekomma.
Differentialdiagnoser
Det vanligaste differentialdiagnostiska problemet är bakteriell tonsillit. Vid primär infektion med humant immunbristvirus (HIV) fås hos 50-70% ett körtelfeberliknande syndrom i samband med serokonversionen. Infektion med cytomegalovirus (CMV) kan också ge likartad klinisk bild, där dock svalgsymtomen ofta är mindre uttalade än vid EBV-infektion. Vissa adenovirustyper kan ge tonsillit och körtelsvullnad, men lever- och mjältförstoring brukar inte bli uttalad. Toxoplasmainfektion kan vara mycket lik EBV-infektionen.
Slutligen påminner symtomen och blodbilden om vad man finner vid lymfom. Lymfom eller HIV-infektion är de två allvarligaste differentialdiagnoserna, Ett snabbt och definitivt fastställande av EBV-etiologi sparar i sådana fall mycket utredningsresurser och oro.
Mikrobiologisk diagnostik
Pågående primär EBV-infektion diagnostiseras med serologisk undersökning avseende heterofila antikroppar eller med specifik EBV-serologi.