HIV-ÖLI

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)


Virus är den dominerande orsaken till övre luftvägsinfektioner. Ofta är de virala övre luftvägsinfektionerna komplikationsfria, och diagnostik av etiologiskt agens är inte indicerat. Många av de virus som ger nedre luftvägsinfektioner orsakar även ÖLI (influensa A och B, parainfluensa 1-3, CMV, adenovirus) och har beskrivits tidigare i denna serie. Här beskrivs kortfattat andra virus, som kan orsaka olika typer av ÖLI.



Human immunodeficiency virus, HIV, vid ÖLI

HIV är ett retrovirus. I sin smittsamma form är HIV ett höljeförsett RNA-virus. Receptor för HIV är CD-4 receptorn, som framförallt finns på lymfocyter av hjälpartyp. Det är således främst denna celltyp som infekteras. Virus bär med sig ett enzym, omvänt transkriptas, och med hjälp av detta görs en DNA-kopia, som är mall för virusförökningen. Denna utgör också efter integrering i värdcellens genom den latenta formen av HIV-infektion.


Symtom

Primärinfektionen med HIV är ibland asymtomatisk, men i 50-70 % av fallen ses en mer eller mindre uttalad mononukleosliknande sjukdomsbild.


Diagnostik

HIV-bärarskap diagnostiseras bäst med antikroppstest. Vid akut primärinfektion kan antikroppar saknas och viruspåvisning i blodkroppar med virusisolering och/eller PCR är indicerat. (Se vidare I 6. HIV-infektion).


Antiviral terapi och resistensutveckling

Antiviral behandling ges i allmänhet till HIV-infekterade patienter när CD4 lymfocytantalet sjunker under 200-300 x /liter. Behandling vid primär HIV-infektion har provats, men oftast ges ingen behandling i detta skede. För närvarande finns bara två läkemedel, Zidovudin (AZT) och Didanosin (ddI), registrerade för behandling av HIV-infektion. Ytterligare två, Foscarnet och Zacitabin (ddC), kan ges på licens. Dessa fyra läkemedel hämmar alla HIV:s omvända transkriptas. Det pågår kliniska prövningar av flera andra omvända transkriptashämmare, liksom av hämmare av andra HIV-proteaser.

Hittills har nästan uteslutande monoterapi använts vid behandling av HIV-infektion, men det är troligt att kombinationsbehandling kommer att bli allt vanligare. Monoterapi har oftast en måttlig och relativt kortvarig positiv klinisk effekt. Detta beror delvis på HIVs förmåga till resistensutveckling. Resistens ses ofta efter ett till ett par års behandling med Zidovudin, men har setts så tidigt som efter ett par veckors behandling och med andra läkemedel som ännu är i klinisk prövning. Kombinationsbehandling kan vara ett sätt att motverka resistensutveckling.

Det är möjligt att undersöka om den HIV-stam en infekterad person bär på är resistent mot antiretrovirala medel. Detta kan göras i cellkultur genom att ett HIV-isolat odlas i närvaro av varierande mängd drog. Flera av de mutationer som orsakar resistens för Zidovudin och andra läkemedel har kartlagts, det går därför också att påvisa dessa mutationer direkt med PCR- eller DNA-sekvensering.

Resistensanalys utförs på Smittskyddsinstutet och ytterligare några virologiska laboratorier. Då den exakta kliniska betydelsen av resistensutveckling ännu är oklar görs detta för närvarande mest i forskningssyfte

Laboratorierapportering

HIV är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen

REFERENSER

  • 1. Referensmetodik, Infektionsdiagnostik 1 2 Nedre luftvägsinfektioner, SBL-tryck nr 123-1990.
  • 2. Referensmetodik, Infektionsdiagnostik 1 6 Sexuellt överförbara infektioner, SMI-tryck nr 101-1994.
  • 3. Linde A. Diagnosis and pathogenesis of infectious mononucleoasis and other Epstein Barr virus-associated diseases. Rev Med Microbiol 1992;3:43-51.