Herpesvirus-ÖLI

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
(Omdirigerad från Herpesvirus)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)


Virus är den dominerande orsaken till övre luftvägsinfektioner. Ofta är de virala övre luftvägsinfektionerna komplikationsfria, och diagnostik av etiologiskt agens är inte indicerat. Många av de virus som ger nedre luftvägsinfektioner orsakar även ÖLI (influensa A och B, parainfluensa 1-3, CMV, adenovirus) och har beskrivits tidigare i denna serie. Här beskrivs kortfattat andra virus, som kan orsaka olika typer av ÖLI.


Herpesvirus vid ÖLI

Herpesvirus är stora, höljeförsedda DNA-virus. Över 100 typer finns, och av dessa har hittills 8 identifierats hos människa: Herpes simplex virus typ 1 och 2, varicella zostervirus (VZV), cytomegalovirus, Epstein-Barr virus (EBV), humant herpesvirus-6, 7 och 8.

Symtom

Inget hezpesvirus ger ÖLI som dominerande symtom, men faryngit och tonsillit är framträdande vid körtelfeber orsakad av EBV och CMV. Primär infektion med HSV typ 1 kan också domineras av tonsillit eller faryngit, men orala slemhinneblåsor är vanligare. Alla herpesvirus utom VZV sprids genom kontaktsmitta. Inkubationstiden varierar från cirka 10 dagar för HSV till 7-10 veckor för EBV.

Diagnostik

I de flesta fall av okomplicerad sjukdom är serologisk diagnostik av EBV, VZV och CMV och HHV-6 infektion enklast och billigast, Vid misstanke om resistensutveckling vid terapi med antivirala medel måste även virusisolering göras.

Referensmetodik för påvisande av HSV är virusisolering. Antigenpåvisning med DFA (direkt fluorescerande antikroppstest) i blåsbottenskrap är en alternativ metod. Tekniskt är metoden mycket enkel, men trots att direktmärkta monoklonaler numera finns kräver avläsningen av preparat en erfaren bedömare.

För detaljredovisning av herpes simplex-diagnostik hänvisas till artikeln Genital herpes simplex-infektion.

Antiviral behandling och resistensutveckling mot herpesvirus

Effektiva antivirala medel mot herpesgruppens virus finns nu. Av nucleosidanalogerna är Aciclovir (Zovirax) det mest använda, men många andra är under registrering (1994). När en herpesvirusinfektion har brutit ut har antiviral behandling mestadels liten effekt på det kliniska förloppet hos inununkompetenta personer. De behandlas därför endast på speciella indikationer. Immunsupprimerade patienter måste ofla ges antiviral behandling för att förhindra svår sjukdom eller kronisk infektion. Behandlingen av dessa brukar ske under låg tid. Därvid kan resistenta virustyper komma att dominera. Vanligaste orsaken till resistens förorsakas av mutationer i genomet för tymidinkinas. Vid utsättande av behandlingen brukar känsliga stammar återkomma. Någon spridning av resistenta virus i den allmänna befolkningen har inte noterats.

Vid terapisvikt som ger misstanke om antiviral resistens bör sedvanlig virusisolering skickas till det viruslaboratorium som utför resistensbestämning. För resistensbestämning krävs relativt hög infektionsdos. Virus odlas tillsammans med antivirala medel i fallande koncentrationer. Olika metoder används sedan för att avgöra substansens inhiberande förmåga på virustillväxt. Man kan avläsa reduktion av antalet virusinfekterade cellhärdar (plackreduktion), minskning i antigenmängd med immunologisk teknik, eller minskning av virusspecifikt DNA med hybridiseringsteknik. I svaret brukar den antivirala koncentration som ger 50% reduktion av virusväxt anges. Någon i landet etablerad referensmetodik finns ännu inte, men plackreduktionsmetoden är mest accepterad internationellt. Olika molekylärbiologiska metoder för att påvisa de vanligaste mutationer som medför antiviral resistens är under utveckling och kommer troligen att tas i rutinmässigt bruk relativt snart.

Metoder för att bestämma antiviral resistens hos humana herpesvirus finns uppsatta vid Folkhälsomyndigheten. Vissa andra viruslaboratorier utför resistensbestämning för HSV.