Mycoplasma hominis

Huvudartikel

---

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Sexuellt överförbara infektioner (STI)

---

Mycoplasma hominis (tilläggskod B96.8)

Etiologi

Mycoplasma hominis, elementkod ATCC 23114 i NPU-kodsystemet

Smittämnet

M. hominis är en av fyra arter inom genus Mycoplasma som är associerad med infektioner hos människa. Bakteriecellerna är mycket små, 0,2-0,3 μm i diameter och saknar, liksom övriga mykoplasmor, cellvägg. M. hominis växer på fasta odlingsmedier med typiska kolonier med utseende som ”stekt ägg” (bull´s eye), det vill säga med en distinkt central upphöjd förtätning.

Patogenes

Mycket litet är känt om virulensfaktorer hos M. hominis. Liksom övriga mykoplasmor är den beroende av att adherera till epiteliala celler. Bakterierna återfinns i första hand i orofarynx och urogenitalt. Liksom M. genitalium och Ureaplasma species sker överföring mellan människor framförallt via sexuella kontakter inklusive oralsex, och mor - till barnsmitta kan förekomma i samband med förlossningen.

Klinik

M. hominis kan ofta isoleras från urogenitalslemhinnan hos friska sexuellt aktiva kvinnor, men mindre frekvent än Ureaplasma. Den är starkt associerad med bakteriell vaginos. M. hominis orsakar inte uretrit hos män och kan endast sällan påvisas som enda organism i prov från kvinnliga patienter med uretrit eller cervicit (1). Däremot isoleras de ofta tillsammans med andra organismer, som Ureaplasma och Chlamydia trachomatis, vid sådana tillstånd. M. hominis har associerats med febrila urinvägsinfektioner med engagemang av njurarna liksom salpingit. Påvisbart antikroppssvar har gett stöd för detta även om publicerade studier inte har korrigerats för bakteriell vaginos. Liksom Ureaplasma har M. hominis isolerats från blod från febrila kvinnor som genomgått normal förlossning eller abort. Bakteriemi kan uppstå i samband med njurtransplantation, och bakterierna har också isolerats från sårinfektioner, särskilt kirurgiska sår i samband med gynekologiska och urologiska operationer, hjärt-lungtransplantation, hjärnabscesser och osteomyeliter.

Vertikal transmission från mor till barn i samband med förlossning förekommer och bakterierna har påvisats såväl i navelsträngsblod som i det nyfödda barnets blod. Ofta blir barnen asymtomatiskt koloniserade, men neonatal meningit kan uppstå i enstaka fall.

Behandling

Resistens mot erytromycin och pristinamycin förekommer naturligt hos alla M. hominis - isolat. Till skillnad från Ureaplasma anses majoriteten av isolaten vara fullt känsliga för tetracyklin, även om resistensgener har påvisats. Känsligheten för kinoloner är god, men även för denna grupp av antibiotika förekommer resistens. Vid invasiva infektioner eller hos immunsupprimerade bör en kombination av doxycyklin och moxifloxacin användas. Klindamycin är eventuellt ett alternativ i kombinationsbehandling.

Prevention

Undersökning av partner är sällan relevant.

Provtagning och provtransport

Följ denna länk för detaljerad beskrivning

Laboratoriediagnostik

För detaljerad beskrivning, följ denna länk

Provtagning för mikrobiologisk diagnostik är sällan aktuell vid ospecifik uretrit hos män eller cervicit hos kvinnor. Eventuella indikationer för provtagning är i första hand svåra sårinfektioner efter urogenitala ingrepp där andra mikrober inte påvisats samt hos immundefekta patienter, särskilt vid antikroppsbrist. M. hominis kan dock liksom Ureaplasma isoleras i alla typer av odlingsprov, förutsatt att transporten till laboratoriet sker korrekt. Prov för odling och PCR transporteras exempelvis i 2-SP-medium. För PCR-diagnostik används huvudsakligen genen för 16S rRNA (1, 2). Odling är dock fortfarande den mest utbredda tekniken för påvisande av M. hominis, och bakterierna växer bra på speciella selektiva medier. Till skillnad från övriga humanpatogena mykoplasmor växer M. hominis också inom en vecka med mycket små kolonier på ordinära bakteriologiska substrat som hematinagar och blodagar. De anrikas dock inte i vanliga system för blododling. Ett flertal kommersiella system för isolering av M. hominis finns tillgängliga. Vissa av dessa tillåter också kvantifiering av organismerna men överlag har dessa sämre känslighet än optimerade kvalitetssäkrade odlingssystem. Standardiserade antikroppstester finns inte tillgängliga.

REFERENSER

• 1. Maeda, S., et al. 2004. Detection of Mycoplasma genitalium, Mycoplasma hominis, Ureaplasma parvum (biovar 1) and Ureaplasma urealyticum (biovar 2) in patients with non-gonococcal urethritis using polymerase chain reaction-microtiter plate hybridization. Int. J. Urol. 11:750-754.

• 2. Baczynska, A., H.F. Svendstrup, J. Fedder, S. Birkelund, and G. Christiansen. 2004. Development of real-time PCR for detection of Mycoplasma hominis. BMC Microbiol, 4:35