Jästsvampinfektioner
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Svampinfektioner
Svampinfektioner och deras epidemiologi[redigera]
Traditionellt har de geografiskt begränsade sjukdomarna orsakade av dimorfa svampar fångat den största uppmärksamheten. Det rör sig mestadels om i naturen saprofytiska organismer, som växer i mögelfas på ställen, där klimatiska förutsättningar som pH, fuktighet, temperatur m.m. är gynnsamma. Smitta sker vanligen genom inhalation av konidier (sporer) medan inokulation förekommer, särskilt vid sporotrikos. Dessa dimorfa svampar ändrar helt metabolism och morfologi när de in vivo angriper värdorganismen. Flera är hemmahörande i den västra hemisfären där de olika sjukdomarna förekommer i karakteristiska, endemiska utbredningsområden.
Enstaka inhemska eller importfall av kryptokockos diagnostiseras årligen i Sverige. Enstaka fall av histoplasmos och coccidioidomykos, alltid importfall, kan förekomma. Några fall av penicillios hos AIDS-patienter smittade i Thailand, har diagnostiserats de senaste åren. Såvitt känt har ingen blastomykos noterats i Sverige.
Jästsvampinfektioner[redigera]
Candidos[redigera]
Candida-arter, särskilt C. albicans, är vanligt förekommande i normalfloran på slemhinnorna. C. albicans kan isoleras från munhåla och tarm hos ca hälften av befolkningen och från vagina hos nära 20 % av normala kvinnor. Även övriga Candida-arter förekommer i normalfloran men i lägre frekvens. Man kan därför i kliniska prov hitta jäst utan någon klinisk betydelse. De flesta jästinfektionerna är opportunistiska. Det har sagts, att t.ex. C. albicans är den mest känsliga sonden för att upptäcka ett nedsatt infektionsförsvar. Det må vara lokalt, t.ex. långvarigt fuktig hud eller generellt som vid immundefekttillstånd. På senare tid har jästinfektioner blivit allt vanligare. Man har uppskattat att ökningen varit flerfaldig under det senaste decenniet. Bidragande orsaker har varit den aggressiva cytotoxiska kemoterapin vid maligna blodsjukdomar, immunsuppressiv behandling vid transplantationer och olika autoallergiska tillstånd. Ökad överlevnad vid stora kirurgiska ingrepp, kanske framför allt vid terapi med bredspektrumantibiotika har banat väg för svampinfektioner. Även AIDS patienter med avancerade immundefekter råkar i stor utsträckning ut för ytliga jästsvampinfektioner. Djupa infektioner som endokardit orsakad av jäst kan uppkomma hos narkomaner som använder orena sprutor.
Den vanligaste normalt förekommande arten och även den vanligaste infektiösa jästsvampen är Candida albicans. Uppskattningsvis orsakas cirka 80% av de invasiva svampinfektionerna av olika Candida-arter, varav cirka 70 % utgörs av Candida albicans, men andelen övriga Candida-arter är i stigande. C. tropicalis orsakar invasiv infektion hos neutropena patienter medan C. parapsilosis är en betydelsefull patogen hos patienter, som får parenteral nutrition. Andra viktiga patogener är C. glabrata och C. krusei, vilka kan ge problematiska infektioner genom att de har naturligt nedsatt känslighet mot flukonazol. Det är därför önskvärt, att så snabbt som möjligt identifiera vilken art det rör sig om, samt dess antimykotikakänslighet, för val av antimykotisk behandling.
De flesta invasiva Candida-infektionerna anses utgå från tarmkanalen och är alltså endogena. Nosokomial spridning av välidentifierade stammar har dock förekommit och givit upphov till utbrott av invasiva Candida-infektioner hos känsliga patienter. C. parapsilosis och några andra Candida-arter är vanligare än C. albicans i hudens normalflora och på växter och i jord. C. parapsilosis orsakar ofta angrepp i nagelbanden hos personer som ofta har händerna i vatten.
De vanligaste lokala manifestationerna av jästinfektion är kutan, genital och orofaryngeal candidos samt hos immundefekta även esofagit, och i svåra fall generaliserad candidos.
Kryptokockos[redigera]
Cryptococcus neoformans förekommer över hela världen. Organismen sprids huvudskligen med duvträck. Infektionen är opportunistisk men vanligare där expositionen är stark som i Afrika, USA, Australien, Fjärran Östern. Olika serotyper har olika distribution. Typ A är vanligast i USA, typ D i Sverige. Typ B och C (C. neoformans var gatti) är begränsade huvudsakligen till Australien och Kalifornien och följer utbredningen av trädet Eucalyptus camaldulensis. I Sverige är kryptokocker sällsynta i naturen till skillnad från t.ex. USA. Infektionerna är ofta AIDS-relaterade. Infektion i CNS är den vanligaste och allvarligaste manifestationen av kryptokockinfektion.