Mycoplasma pneumoniae

Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvÀgsinfektioner, 2:a upplagan 2005


Mycoplasma pneumoniae

SmittÀmne

Bakterier med de minsta kĂ€nda genomen Ă„terfinns inom ordningen Mollicutes (”mjukt skinn”). Inom denna finns i dag mer Ă€n 150 bakteriearter beskrivna hörande till Ă„tta olika genus, varvid de flesta arterna Ă„terfinns inom genus Mycoplasma (ordet refererar till fungusform). Genomets ringa storlek (hos vissa arter endast dubbelt sĂ„ stort som hos de största virus) har sannolikt uppstĂ„tt sekundĂ€rt genom degenerativ utveckling frĂ„n klostridielika grampositiva bakterier.

Bakterier inom genus Mycoplasma Àr bland de allra minsta sjÀlvreproducerande mikroorganismerna (125-300 nm) med genom som kodar för endast ca 700 olika proteiner. Liksom övriga Mollicutes kÀnnetecknas de av fullstÀndig avsaknad av cellvÀgg, ej att förvÀxla med tillfÀllig avsaknad av sÄdan som hos bakteriella L-former. De omges av ett treskiktat sterolinnehÄllande cellmembran men frÄnvaron av cellvÀgg gör dem osmotiskt fragila och extremt pleomorfa med tendens till förgreningar. De Àr resistenta mot penicillin men typiskt kÀnsliga för makrolider och tetracykliner. De har förmÄga att vÀxa i cellfri miljö; pÄ fasta medier vÀxer de som fakultativa anaerober med karakteristiska smÄ sfÀriska kolonier under förutsÀttning att detta innehÄller bland annat sterol genom serumtillsats.

Mycoplasma-organismer Àr vitt spridda bland dÀggdjur. FrÄn mÀnniska har Ätminstone sexton mykoplasmaarter isolerats frÄn luftvÀgar och urogenitalia dÀr de lever som kommensaler genom att adherera till epitelcellerna. Exempel Àr M. salivarium, M. orale och M. buccale. Till de humanpatogena arterna rÀknas i första hand M. pneumoniae som orsakar atypisk pneumoni, medan M. hominis och M. genitalium anses potentiellt humanpatogena i urogentilorganen.

Patogenes och patofysiologi

NÀrvaro av M. pneumoniae i orofarynx Àr som regel associerad med sjukdom. Bakterien smittar frÄn person till person genom infekterat luftvÀgssekret varvid infektionsdosen kan vara mycket liten. Infektion uppstÄr nÀr bakterier via specifikt P1-protein adhererar till receptor pÄ luftvÀgsepitelet varvid ciliestas intrÀder. Den exakta mekanismen bakom organismens patogenicitet Àr inte kÀnd, men den förblir huvudsakligen extracellulÀr och utövar sin effekt genom ytparasitism, varvid epitelcellerna blir allvarligt skadade. Möjligen överför bakterien toxiska substanser sÄsom vÀteperoxid genom epitelcellmembranet, men hittills har inget enstaka sÄdant Àmne kunnat identifieras som orsak till cellskadan. M. pneumoniae inducerar produktion av autoantikroppar som kan reagera med olika vÀvnader, sÀrskilt typ 1 antigen pÄ erytrocyter.

Symtom och klinisk bild

Mycoplasma pneumoniae Àr en av de organismer och dÀrtill den i sÀrklass vanligaste som förknippas med pneumoni orsakad av atypiska agens. Vanlig Älder för insjuknande Àr 5-20 Är, men alla Äldrar kan drabbas. Tidigare genomgÄngen infektion ger inte sÀkert skydd mot Äterinsjuknande. Smittspridning inom familjen Àr typisk. Inkubationstiden varierar mellan knappt tvÄ upp till tre veckor. Sjukdomsdebuten Àr vanligen smygande, hos yngre som faryngit, hos ungdomar och Àldre som trakeobronkit med typisk initialt icke produktiv, ibland paroxysmal hosta. SjukdomskÀnsla, mÄttlig feber, huvud- och muskelvÀrk hör till bilden. Bullös myringit Àr typisk för Mycoplasma-infektion. Hos upp till ca 1/3 av drabbade blir hostan alltmer ihÄllande och ofta blir sputa mukoida eller purulenta som tecken pÄ pneumoni. Den drabbade Àr som regel endast mÄttligt pÄverkad. Ofta ringa kliniska fynd i kombination med normal vit blodbild stÄr i kontrast till de utbredda pneumoniska infiltrat som kan ses vid lungröntgen. Symtombilden kan pÄtagligt förvÀrras, men som regel spontanlÀker infektionen inom 2 5 veckor. Antibiotikabehandling mildrar och förkortar sjukdomsförloppet men eradikerar inte mikroorganismerna vilka kan persistera i flera mÄnader. Framförallt hos personer med hypogammaglobulinemi kan de pÄvisas Ànnu flera Är efter infektion.

Komplikationer Àr inte helt ovanliga. Extrapulmonella manifestationer kan delvis förklaras av autoimmuna processer, men direkt invasion av bakterier förekommer ocksÄ till exempelvis likvor, hjÀrta och synovia. KrÀkningar, diarré, erytema multiforme och artrit förekommer. Meningoencefalit, myelit och Guillan-Barré Àr manifestationer frÄn nervsystemet. Nekrotiserande bronkit, myoperikardit och pankreatit Àr andra komplikationer. Hemolytisk anemi har beskrivits.

Provtagning och transport

Pinnprov frÄn bakre svalgvÀggen transporteras kylt till laboratoriet i PCR-buffert (TRIS-buffert, 0,01 M, pH 7,0 +- 0,05). Se i övrigt resp. provlokal.

Laboratoriediagnostik

Följ lÀnken för detaljerad beskrivning

AllmÀnt

Det föreligger ingen helt optimal metod för laboratoriediagnostik av M. pneumoniae – infektion idag. Det torde dock vara lĂ€mpligt att erbjuda klinikerna en PCR – baserad metod för att pĂ„visa mikroorganismerna i svalgsekret. Vi föreslĂ„r dĂ€rför för Mycoplasma pneumoniae en P1–adhesingenbaserad PCR som referensmetod att anvĂ€nda tillsammans med P1–adhesinantigenbaserad ELISA för pĂ„visning av IgM eller IgG – antikroppar i ett akutserum och vid behov i parade sera.

Svarsrutiner

Vid PCR-positivitet rapporteras Mycoplasma pneumoniae pÄvisad.

Fortfarande Àr specifik diagnos av Mycoplasma-infektion beroende av serologisk verifiering. En 4-faldig stegring i titer hos sera tagna med 2-3 veckors mellanrum indikerar aktuell infektion. Höga koncentrationer av IgM eller IgG i enstaka serumprov kan tyda pÄ aktuell infektion, men verifierande konvalescentserum skall rekommenderas. Se för övrigt begrÀnsningar i beskrivningen under referensmetodik ovan.

Laboratorierapportering

Mycoplasma Àr inte anmÀlningspliktig enligt smittskyddslagen.

REFERENSER

  • Jacobs, E. 1993. Serological diagnosis of Mycoplasma pneumoniae infections: a critical review of current procedures. Clin. Infect. Dis. 17 (Suppl. 1): 79-82.
  • Waitas, KB & Talkington, DF. 2004. Mycoplasma pneumoniae and its role as a human pathogen. Clin. Microbiol. Rev. 17: 687-728.