Yersinia enterocolitica och Yersinia pseudotuberculosis

(Omdirigerad frÄn Yersinia enterocolitica)
Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel, uppdaterad maj 2012


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002

och

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar och falldefinitionen Yersiniainfektion




Yersinia enterocolitica och Y. pseudotuberculosis

SmittÀmnet

Yersinia species Àr gramnegativa stavar tillhörande familjen Enterobacteriaceae.

Genus Yersinia föreslogs 1944 och tio Är senare placerades detta genus i familjen Enterobacteriaceae. Inom genus Yersinia finner man idag elva olika arter (Farmer, 1995):

  • Yersinia aldovae
  • Yersinia enterocolitica
  • Yersinia intermedia
  • Yersinia mollareti
  • Yersinia pseudotuberculosis
  • Yersinia ruckeri
  • Yersinia bercovieri
  • Yersinia frederiksenii
  • Yersinia kristensenii
  • Yersinia pestis
  • Yersinia rodei

Y. bercovieri och Y. mollareti har tidigare tillhört arten Y. enterocolitica och Ă€r svĂ„ra att biokemiskt sĂ€rskilja frĂ„n Y. enterocolitica. Humanpatogena bakterier finner man framförallt inom arterna Yersinia enterocolitica, Y. pestis (orsakar pest som ej beskrivs i detta kapitel) och Y. pseudotuberculosis. Den senare har mer Ă€n 90 % DNA/DNA- homologi med Y. pestis (Bercovier & Mollaret, 1985) vilket placerar dem inom samma art. Y. pseudotuberculosis ger dock en annan sjukdomsbild Ă€n pest och bakterierna hĂ€nförs dĂ€rför av praktiska skĂ€l till tvĂ„ olika arter.

Y. enterocolitica kan biokemiskt indelas i 6 biotyper 1A, 1B, 2, 3, 4 och 5 (Bottone 1997) Isolat av biotyp 1A kan fermentera salicin, hydrolysera eskulin och producera pyrazinamidas, medan isolat som Àr negativa tillhör de övriga biotyperna. FörmÄga att producera lipas delas mellan biotyp A1 och B1 men saknas hos övriga biotyper. Y. enterocolitica kan, med avseende pÄ sitt O-antigen, serologiskt hÀnföras till 78 serogrupper (Fenwick 1996). O-antigenet uttrycks bÀst vid 28°C-30°C. Flera biotyper har associerats till flera olika serogrupper. PrimÀra humanpatogener Äterfinns endast i ett drygt tiotal serogrupper av Y. enterocolitica, i Europa frÀmst O3 och O9 inom biotyperna 2, 3 och 4. De bio-serotyper som Àr vanligast vid yersinios Àr 4/O:3, 2/O:9, 1B/O:8 och 2/O:5,27, och av dessa dominerar 4/O:3 bÄde globalt (Bottone 1999) och i Sverige. I Nordamerika Àr biotyp 1B vanligast och bland dessa pÄvisas framförallt serogrupp O8.

Yersiniatabell.jpg


Gemensamt för patogena Yersinia-bakterier Ă€r nĂ€rvaro av en plasmid, pYV (plasmid Yersinia Virulence), som bidrar till att bakterien kan undgĂ„ fagocytos och att dödas av neutrofiler och makrofager. Plasmiden kan ibland förloras vid uppodling och förvaring varför diagnostik inte kan baseras enbart pĂ„ denna markör. Gemensamt Ă€r ocksĂ„ ett antal kromosomala virulensgener, t.ex. ail och inv som ger bakterien förmĂ„ga att invadera eukaryota celler samt ystA som kodar för ett enterotoxin, Yersinia heat-stable enterotoxin A (YstA). Y. pestis, Y. pseudotuberculosis och Y. enterocolitica biotyp 1B, vilka anses som högpatogena, har dessutom en kromosomal patogenicitetsö, HPI (high-pathogenicity island. HPI underlĂ€ttar upptag och anvĂ€ndning av jĂ€rn hos bakterien, vilket medför ökad förmĂ„ga att vĂ€xa under förhĂ„llanden med begrĂ€nsad tillgĂ„ng till jĂ€rn. Hos bakterier tillhörande biotyp 1A har enstaka virulensgener som ystA resp. ail pĂ„visats i ett fĂ„tal stammar, men man har hittills inte funnit nĂ„gon stam med den kombination av virulensfaktorer som utmĂ€rker humanpatogena biotyper. Av denna anledning liksom att biotyp 1A Ă€r en mycket vanlig miljöbakterie har den generellt betraktats som icke-patogen. Mot detta talar ett antal rapporter frĂ„n olika lĂ€nder om biotyp IA som isolerats frĂ„n patienter med gastrointestinal sjukdom. Biotyp 1A har ocksĂ„ kopplats till nosokomiala och livsmedelsburna utbrott. . En analog, YstB, till det enterotoxin, YstA, som produceras av de patogena biotyperna, har identifierats hos biotyp 1A. Yst B Ă€r allmĂ€nt spridd denna biotyp och dess gen har i studier detekterats i 80 % av testade isolat. Dessutom har man visat att stammar av biotyp 1A som isolerats frĂ„n patienter med gastrointestinala symtom har flera virulensegenskaper som saknas hos stammar av annat ursprung. Dessa egenskaper omfattar en större förmĂ„ga att invadera HEp2- och CHO-celler, att överleva i makrofager och att persistera lĂ€ngre tid i mag-tarmkanalen i oralt infekterade möss. Den verkliga ”Public Health” signifikansen hos biotyp 1A Ă€r sĂ„ledes fortfarande oklar, men föranleder för nĂ€rvarande speciella Ă„tgĂ€rder i Sverige. Yersinia pseudotuberculosis kan serologiskt indelas i 14 O-grupper med tillsammans 10 undergrupper (Tsubokura 1995). I en tysk undersökning omfattande Ă„ren 1983 till 1993 hittade man 54 humana infektioner med Yersinia pseudotuberculosis. Av dessa stammar tillhörde 31 O-grupp 1 och övriga O-grupperna O2, O3, O5 och O6 (Alecsic 1995). De fĂ„ stammar som identifierats i Sverige de senaste Ă„ren har alla tillhört O1. BetrĂ€ffande den kliniska bilden vid yersinos, transmission, epidemiologi och ekologi sĂ„ Ă€r det ingen större skillnad mellan Y. enterocolitica och Y. pseudotuberculosis, den senare Ă€r dock betydligt mindre prevalent.

Patogenes och patofysiologi

Infektionsdosen Ă€r okĂ€nd. Inkubationstiden för Y. enterocolitica Ă€r frĂ„n nĂ„gon upp till 10 dagar. Bakterierna invaderar tarmslemhinnan, framförallt PeyerÂŽs patches, och ger dĂ„ upphov till sjukdomssymtom. De förökar sig sĂ€rskilt i ileum dĂ€r de förorsakar inflammation och eventuellt ulceration av slemhinnan (terminal ileit). Spridning till regionala lymfkörtlar (”körtelbuk”) och mera sĂ€llan till blodbanan förekommer.

Symtom och klinisk bild

Symtombilden vid infektioner med Y. enterocolitica innefattar feber, buksmĂ€rtor och i drygt hĂ€lften av fallen, sĂ€rskilt hos barn, diarrĂ© ibland med blodtillblandning. Appendicitliknande smĂ€rtor förekommer ofta sammanhĂ€ngande med mesenterial lymfadenit. Utdraget sjukdomstillstĂ„nd över veckor till mĂ„nader Ă€r inte helt ovanligt. Mycket vanliga komplikationer Ă€r reaktiv artrit i de stora lederna (upp till 1/3 av fallen, de flesta hos HLA-B27 positiva) nĂ„got som Ă€ven förekommer efter asymtomatisk infektion. Erytema nodosum och andra manifestationer frĂ„n hud, slemhinnor och genitalia ses ocksĂ„. Y. pseudotuberculosis ger upphov till liknande, dock ofta mildare sjukdomsbild. Y. enterocolitica biotyp1A kan om Ă€n sporadiskt ge upphov till symtom i gastrointestinaltrakten med framför allt symtom som diarrĂ© och buksmĂ€rta. Den ger sĂ€llan upphov till extraintestinala infektioner eller autoimmun sekvele. Övriga Yersinia species med undantag av Y. pestis kan om Ă€n sĂ€llsynt ge upphov till gastroenterit.

Inga studier talar för gynnsam effekt av antibiotikabehandling pÄ tarmsymtom. Smittade utsöndrar Y. enterocolitica i feces under ca tvÄ veckor upp till fyra mÄnader.

Epidemiologi

Följ lÀnken

Prevention

Vaccin saknas. God allmÀn hygien, framförallt vid tillredning av svinkött, förebygger smitta.

Provtagning

Följ lÀnken för detaljerad information

Laboratoriediagnostik

Följ lÀnken för detaljerad beskrivning

Laboratorierapportering

Yersinia-infektion skall anmÀlas enligt Smittskyddsförordningen (2004:255), anmÀlningspliktiga sjukdomar utöver allmÀnfarliga sjukdomar. SmittspÄrningsplikt föreligger.

AnmÀls enligt gÀllande falldefinition

Referensfunktioner

Ej beslutade

REFERENSER

Alecsic, S., BockemĂŒhl, J. & Wuthe, H-.H. Contrib Microbiol Immunol 1995;13:55-58. "Yersinosis: Present and future."

  • Bercovier, H. & Mollaret, H. Bergey's Manual of Systematic Bacteriology. Vol 1,1985;498-506.
  • Bottone, E. J. Yersinia enterocolitica: The carisma continues. Clin Microbiol Rev 1997;10:257-276.
  • Farmer III, J. Manual of Clinical Microbiology. Sixth edition. 1995;438-449.
  • Fenwick, S.G., Wauters, G., Ursing, J. & Gwozdz, M. Unusual Yersinia enterocolitica strains recovered from domestic animals and people in New Zealand. FEMS Immunol Med Microbiol 1996;16:241-245.
  • Ljungh, Å. Bacterial infections of the small intestine and colon. Current Opinion in Gastroenterology. 1998;14:33-44.
  • Thore, Lindman, PrimĂ€r diagnostik av Salmonella, Shigella och Yersinia

Standardisering av metoder för testning av fasta substrat. Urval av referensstammar. SMI-tryck 127, 1999.

  • Tsubokura. M.& Alecsic, S. "Yersinosis: Present and future." Contrib Microbiol ImmuÂŹnol 1995;13:99-105.
  • Wauters, G., Alecsic, S. & Schultze, G. "Current investigations of the microbiology of yersiniae." Contrib. Microbiol. Immunol. 1991;12:239-243.