Skillnad mellan versioner av "Smittskyddslagen och smittskyddsläkarorganisationen i landet"
| (31 mellanliggande sidversioner av 2 användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| + | '''Artikeln är uppdaterad i mars 2012''' | ||
| + | ----- | ||
''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]]'' | ''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]]'' | ||
---- | ---- | ||
| − | |||
| + | [[Fil:Smilf.gif|thumb|500px|left||]] | ||
== Smittskyddslagen och smittskyddsläkarorganisationen i landet == | == Smittskyddslagen och smittskyddsläkarorganisationen i landet == | ||
| Rad 9: | Rad 11: | ||
I och med smittskyddslagen som kom 1988 grundlades förutsättningarna för det moderna smittskyddet. Lagen föreskrev en organisation och myndighet i varje landsting, Smittskyddsläkaren, för att ansvara för smittskyddet. Inom varje landsting och region finns sedan dess en operativ enhet för detta. | I och med smittskyddslagen som kom 1988 grundlades förutsättningarna för det moderna smittskyddet. Lagen föreskrev en organisation och myndighet i varje landsting, Smittskyddsläkaren, för att ansvara för smittskyddet. Inom varje landsting och region finns sedan dess en operativ enhet för detta. | ||
| − | Även innan denna lags tillkomst fanns det författningar som reglerade smittskyddet. År 1914 kom lagen avseende särskilda åtgärder mot lungsot (tuberkulos). Den ersattes senare av tuberkulosförordningen 1939. Lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (Lex Veneris) kom 1918. I epidemilagen som kom 1919 fanns regelverk även för andra allvarliga smittsamma sjukdomar än tuberkulos och könssjukdomar. Vid den tiden räknades akut barnförlamning, epidemisk hjärnhinneinflammation, difteri, pest och kolera till de allvarligare smittsamma sjukdomarna. När vi betraktar dagens sjukdomspanorama är det lätt att förstå att det under årens lopp funnits behov av förändringar i smittskyddslagstiftningen. I tidigare lagar delades ansvaret mellan sjukvårdshuvudmannen som hade skyldighet att tillhandahålla sjukhusvård, och kommunen som ansvarade för ”smittrening”. I och med inrättandet av länsläkarorganisationen 1962, överläts många av uppgifterna till denna organisation. 1968 överfördes lagarna om tuberkulos och könssjukdomar samt sjukdomar reglerade av epidemilagen till en gemensam smittskyddslag. Det regionala ansvaret lades då på länsstyrelsen. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna och provinsialläkare fick det lokala ansvaret för smittskyddet och landstingen ålades att utse en smittskyddsläkare. 2004 tillkom den senaste smittskyddslagen som har sin grund i lagstiftningen från 1988. | + | Även innan denna lags tillkomst fanns det författningar som reglerade smittskyddet. År 1914 kom lagen avseende särskilda åtgärder mot lungsot ([[tuberkulos]]). Den ersattes senare av tuberkulosförordningen 1939. Lagen om åtgärder mot utbredning av [[Referensmetodik: Sexuellt överförbara infektioner (STI)|könssjukdomar]] (Lex Veneris) kom 1918. I epidemilagen som kom 1919 fanns regelverk även för andra allvarliga smittsamma sjukdomar än tuberkulos och könssjukdomar. Vid den tiden räknades [[Polio|akut barnförlamning]], [[meningit|epidemisk hjärnhinneinflammation]], [[difteri]], [[pest]] och [[kolera]] till de allvarligare smittsamma sjukdomarna. När vi betraktar dagens sjukdomspanorama är det lätt att förstå att det under årens lopp funnits behov av förändringar i smittskyddslagstiftningen. I tidigare lagar delades ansvaret mellan sjukvårdshuvudmannen som hade skyldighet att tillhandahålla sjukhusvård, och kommunen som ansvarade för ”smittrening”. I och med inrättandet av länsläkarorganisationen 1962, överläts många av uppgifterna till denna organisation. 1968 överfördes lagarna om tuberkulos och könssjukdomar samt sjukdomar reglerade av epidemilagen till en gemensam smittskyddslag. Det regionala ansvaret lades då på länsstyrelsen. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna och provinsialläkare fick det lokala ansvaret för smittskyddet och landstingen ålades att utse en smittskyddsläkare. 2004 tillkom den senaste smittskyddslagen [http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2004:168] som har sin grund i lagstiftningen från 1988. |
| − | De flesta länder i Europa har lagar som reglerar smittskyddet. Stora skillnader i lagstiftningen finns mellan länderna men gemensamt är dock någon form av anmälningsskyldighet av svåra sjukdomar till central instans. Många länders lagstiftning ger möjligheter att vidta tvångsåtgärder för att förhindra smittspridning. Det kan röra sig om tvångsprovtagning, tvångsvaccinering (som inte är möjligt i Sverige) eller stängning av verksamheter. Även möjlighet till tvångsisolering förekommer i de flesta länder. Det som skiljer ländernas lagstiftning åt är | + | De flesta länder i Europa har lagar som reglerar smittskyddet. Stora skillnader i lagstiftningen finns mellan länderna men gemensamt är dock någon form av anmälningsskyldighet av svåra sjukdomar till central instans. Många länders lagstiftning ger möjligheter att vidta tvångsåtgärder för att förhindra smittspridning. Det kan röra sig om tvångsprovtagning, tvångsvaccinering (som inte är möjligt i Sverige) eller stängning av verksamheter. Även möjlighet till tvångsisolering förekommer i de flesta länder. Det som skiljer ländernas lagstiftning åt är hanteringen av [[HIV-infektion|hiv]]. I Norge, Finland, Tyskland och i viss mån Frankrike ingår hiv i smittskyddslagarna medan infektionen inte finns med i lagstiftningen i Danmark, Österrike, Nederländerna och Italien. Hiv är däremot anmälningspliktig i Danmark och anmälan kan ske på frivillig bas i Nederländerna och Storbritannien. |
| − | Smittskyddsläkarens arbete utgår från Smittskyddslagen (2004:168). I lagens första paragraf sammanfattas det svenska smittskyddets utgångspunkt - ”samhällets smittskydd skall tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”. I Smittskyddsförordningen (2004:255) | + | === Smittskyddsläkarens roll === |
| + | Smittskyddsläkarens arbete utgår från Smittskyddslagen (2004:168)[http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2004:168]. I lagens första paragraf sammanfattas det svenska smittskyddets utgångspunkt - ”samhällets smittskydd skall tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”. I Smittskyddsförordningen (2004:255) [http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20040255.htm#], som innehåller kompletterande föreskrifter till lagen, listas sjukdomar, som anses vara viktiga att följa och som därför är anmälningspliktiga. Sjukdomar som regleras i smittskyddslagen ska anmälas till smittskyddsläkaren av dels mikrobiologiska laboratorier och dels som klinisk anmälan från behandlande läkare. Även läkare som utför obduktion har anmälningsplikt. Numera har vi ett IT-baserat övervakningssystem, [[SmiNet, allmän beskrivning|SmiNet]]. Systemet ger smittskyddsläkaren möjlighet att övervaka det epidemiologiska läget i sitt landsting och snabbt vidta åtgärder vid tecken på utbrott av smittsam sjukdom. Smittskyddslagen ger den behandlande läkaren möjlighet att anmäla även andra sjukdomar än de som anges i smittskyddslagen eller smittskyddsförordningen. Enligt lagens mening är en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot människors hälsa”. Exempel på en sådan sjukdom är [[Calicivirus|norovirus]], som kan orsaka stora utbrott. | ||
| − | För allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar skall förhållningsregler ges till den enskilde för att förhindra smittspridning. I lagens mening är allmänfarliga sjukdomar sådana som skall uppfylla kriterierna att antingen vara livshotande, innebära långvarig sjukdom, svårt lidande eller medföra allvarliga konsekvenser. Det ska dessutom gå att förebygga smittspridning. Samhällsfarliga sjukdomar är allmänfarliga sjukdomar, som kan få allvarliga samhälleliga konsekvenser. För närvarande är det endast smittkoppor och SARS som räknas dit. | + | För allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar skall förhållningsregler ges till den enskilde av behandlande läkare för att förhindra smittspridning. I lagens mening är allmänfarliga sjukdomar sådana som skall uppfylla kriterierna att antingen vara livshotande, innebära långvarig sjukdom, svårt lidande eller medföra allvarliga konsekvenser. Det ska dessutom gå att förebygga smittspridning. Samhällsfarliga sjukdomar är allmänfarliga sjukdomar, som kan få allvarliga samhälleliga konsekvenser. För närvarande är det endast [[smittkoppor]] och [[SARS]] som räknas dit. |
| − | Följer inte en person som bär på en allmänfarlig sjukdom förhållningsreglerna och utgör en smittrisk, skall detta anmälas till smittskyddsläkaren. Den yttersta konsekvensen i sådana sammanhang kan då bli tvångsisolering. Detta kan endast tas till i nödfall och en rad åtgärder måste vidtas innan tvångsisolering kan aktualiseras. | + | |
| − | En annan tvångsåtgärd som kan bli aktuell är tvångsprovtagning. Om det finns en klar smittkedja kan den som utsatts för smitta av allmänfarlig sjukdom tvingas att lämna prov. Smittskyddsläkaren måste i sådana fall ansöka om tvångsprovtagning hos länsrätten. Enligt lagen får dessa tvångsåtgärder endast vidtas om inga andra möjligheter står till buds. | + | Följer inte en person som bär på en allmänfarlig sjukdom förhållningsreglerna och utgör en smittrisk, skall detta anmälas till smittskyddsläkaren. Den yttersta konsekvensen i sådana sammanhang kan då bli tvångsisolering. Detta kan endast tas till i nödfall och en rad åtgärder måste vidtas innan tvångsisolering kan aktualiseras. |
| + | |||
| + | En annan tvångsåtgärd som kan bli aktuell är tvångsprovtagning. Om det finns en klar smittkedja kan den som utsatts för smitta av allmänfarlig sjukdom tvingas att lämna prov. Smittskyddsläkaren måste i sådana fall ansöka om tvångsprovtagning hos länsrätten. Enligt lagen får dessa tvångsåtgärder endast vidtas om inga andra möjligheter står till buds. | ||
| + | |||
| + | === Smittspårning === | ||
Allmänfarliga, samhällsfarliga och även ett antal övriga anmälningspliktiga sjukdomar är också smittspårningspliktiga. Dessa smittspårningspliktiga sjukdomar finns angivna i Smittskyddsförordningen (2004:255). Det är den behandlande läkaren som ansvarar för smittspårningen. I vissa fall kan smittspårningen tas över av smittskyddsläkaren. | Allmänfarliga, samhällsfarliga och även ett antal övriga anmälningspliktiga sjukdomar är också smittspårningspliktiga. Dessa smittspårningspliktiga sjukdomar finns angivna i Smittskyddsförordningen (2004:255). Det är den behandlande läkaren som ansvarar för smittspårningen. I vissa fall kan smittspårningen tas över av smittskyddsläkaren. | ||
| − | + | Oftast är en laboratorieanmälan den första indikationen på att smittspridning förekommer. Viktig information på laboratorieanmälan är agens, typningsresultat, typningsmetodik och resistensmönster. Laboratorieanmälningen utgör en grund för det fortsatta smittskyddsarbetet. För att komplettera med epidemiologiska uppgifter gör behandlande läkare en klinisk anmälan. | |
Ibland behöver kontakter tas med andra myndigheter för att förhindra smittspridning. Gäller det smitta från födoämnen eller djur samarbetar smittskyddsläkaren med miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna. Även länsveterinären kan bli inkopplad i dessa fall. | Ibland behöver kontakter tas med andra myndigheter för att förhindra smittspridning. Gäller det smitta från födoämnen eller djur samarbetar smittskyddsläkaren med miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna. Även länsveterinären kan bli inkopplad i dessa fall. | ||
| − | Som ett led i smittspårningsarbetet kan smittskyddsläkaren även behöva samarbeta med polisen, socialnämnden och kriminalvården för att finna en person som misstänks vara smittkälla. Enligt smittskyddslagen har dessa myndigheter skyldighet att lämna ut de uppgifter som krävs för att smittskyddsläkaren skall kunna fullgöra sitt uppdrag. | + | Som ett led i smittspårningsarbetet kan smittskyddsläkaren även behöva samarbeta med polisen, socialnämnden och kriminalvården för att finna en person som misstänks vara smittkälla. Enligt smittskyddslagen har dessa myndigheter skyldighet att lämna ut de uppgifter som krävs för att smittskyddsläkaren skall kunna fullgöra sitt uppdrag. |
| − | Smittskyddsläkaren har ett nära samarbete med | + | |
| + | Smittskyddsläkaren har ett nära samarbete med Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. Folkhälsomyndigheten informeras om utbrott på lokal nivå, utbrott som går över flera läns- och regiongränser samt nationella utbrott och kan som expertorgan också hjälpa till i utbrottsutredningar. Utöver dessa myndigheter sker även i vissa fall samarbete med Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). | ||
Smittskyddsläkaren har det samlade ansvaret för smittskyddet i landstinget/regionen och ser till att allmänheten och sjukvården får den information om smittsamma sjukdomar som behövs för att förhindra smittspridning. Det ingår även att ge stöd till behandlande läkare och smittade personer. Viss övervakningsfunktion av landsting och kommuner ingår också då smittskyddsläkaren skall påpeka brister i smittskyddet för myndigheter inklusive sjukvården så att bristerna kan avhjälpas. | Smittskyddsläkaren har det samlade ansvaret för smittskyddet i landstinget/regionen och ser till att allmänheten och sjukvården får den information om smittsamma sjukdomar som behövs för att förhindra smittspridning. Det ingår även att ge stöd till behandlande läkare och smittade personer. Viss övervakningsfunktion av landsting och kommuner ingår också då smittskyddsläkaren skall påpeka brister i smittskyddet för myndigheter inklusive sjukvården så att bristerna kan avhjälpas. | ||
| Rad 31: | Rad 39: | ||
Även allmänheten har skyldigheter enligt smittskyddslagen. Den som bär på en smittsam sjukdom skall förhindra smittspridning. I lagens mening är en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot människors hälsa”. Har man en allmänfarlig sjukdom är man skyldig att ge den information till sin omgivning så att smittspridning förebyggs. | Även allmänheten har skyldigheter enligt smittskyddslagen. Den som bär på en smittsam sjukdom skall förhindra smittspridning. I lagens mening är en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot människors hälsa”. Har man en allmänfarlig sjukdom är man skyldig att ge den information till sin omgivning så att smittspridning förebyggs. | ||
| − | Utvecklingen de senaste de senaste åren har medfört att smittskyddsläkaren fått ett ökat ansvar för övergripande planering inom landstinget. Det senaste exemplet | + | === Pandemiplaner === |
| + | Utvecklingen de senaste de senaste åren har medfört att smittskyddsläkaren fått ett ökat ansvar för övergripande planering inom landstinget. Det senaste exemplet gällde att ta fram [[influensa]]pandemiplaner. Under hösten 2009 organiserade smittskyddsläkarna en stor del av massvaccinationen mot den pandemiska influensan. Smittskyddsläkaren ansvarar också för att organisera hantering av patienter med nya och nygamla sjukdomar (emerging disaeses). Det har rört sig om sjukdomar som [[SARS]], [[mjältbrand|antrax]], [[smittkoppor]] och [[fågelinfluensa H5N1]]. Även om vi inte drabbats av dessa sjukdomar, är arbetet med att förbereda sjukvården för att kunna ta om hand dessa patienter en ny och krävande uppgift. I synnerhet gäller det sjukdomar där man till en början inte är säker på smittvägar och grad av smittsamhet. | ||
| − | Vi har under de senaste åren fått allt större möjligheter att smittspåra, inte minst tack vare nya mikrobiologiska diagnosmetoder. När det gäller tuberkulos kan vi nu säkerställa smittkedjor på ett sätt som det tidigare inte varit möjligt att göra, tack vare RFLP. Även nya typningsmetoder av MRSA är till stor hjälp för att utreda utbrott, inte minst vid vårdrelaterad smittspridning . Sedan länge har vi haft hjälp av typning av salmonella. | + | === Epidemiologisk typning=== |
| + | Vi har under de senaste åren fått allt större möjligheter att smittspåra, inte minst tack vare nya mikrobiologiska diagnosmetoder. När det gäller [[tuberkulos]] kan vi nu säkerställa smittkedjor på ett sätt som det tidigare inte varit möjligt att göra, tack vare RFLP. Nya typningsmetoder (spoligotypning och MIRU-VNTR) kan ytterligare förbättra möjligheterna att säkerställa smittkedjorna. Även nya typningsmetoder av [[MRSA]] är till stor hjälp för att utreda utbrott, inte minst vid vårdrelaterad smittspridning . Sedan länge har vi haft hjälp av typning av inhemsk [[salmonella]]. | ||
För att möta framtidens krav på ett effektivt smittskydd är det väsentligt med ett fortsatt gott samarbete mellan smittskyddets alla aktörer, inte minst med de mikrobiologiska laboratorierna som spelar en mycket viktig roll. | För att möta framtidens krav på ett effektivt smittskydd är det väsentligt med ett fortsatt gott samarbete mellan smittskyddets alla aktörer, inte minst med de mikrobiologiska laboratorierna som spelar en mycket viktig roll. | ||
| − | Anders Lindblom | + | *Anders Lindblom, Ordförande i Smittskyddsläkarföreningen |
| − | Ordförande i Smittskyddsläkarföreningen | ||
| + | === Se också === | ||
| + | *[[Smittskyddslagen, tillämpningar]] | ||
| + | === Länk till smittskyddsläkarföreningen === | ||
| + | *Smittskyddsläkarföreningen [http://www.slf.se/templates/AssociationStartPage.aspx?id=2191] | ||
| + | === Länkar, lagstiftning och förordning === | ||
| + | *Smittskyddslagen (2004:168)[http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2004:168] | ||
[[Kategori:Smittskyddslagens sjukdomar]] | [[Kategori:Smittskyddslagens sjukdomar]] | ||
| + | *Smittskyddsförordningen (2004:255)[http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20040255.htm#] | ||
| + | *Socialstyrelsen, föreskrift 2005-23 [http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2005-23] | ||
| + | *Folkhälsomyndighetens hemsida, lista anmälningspliktiga sjukdomar [http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/beredskap/overvakning-och-rapportering/anmalningspliktiga-sjukdomar/] | ||
Nuvarande version från 3 januari 2014 kl. 15.17
Artikeln är uppdaterad i mars 2012
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar
Smittskyddslagen och smittskyddsläkarorganisationen i landet[redigera]
I och med smittskyddslagen som kom 1988 grundlades förutsättningarna för det moderna smittskyddet. Lagen föreskrev en organisation och myndighet i varje landsting, Smittskyddsläkaren, för att ansvara för smittskyddet. Inom varje landsting och region finns sedan dess en operativ enhet för detta.
Även innan denna lags tillkomst fanns det författningar som reglerade smittskyddet. År 1914 kom lagen avseende särskilda åtgärder mot lungsot (tuberkulos). Den ersattes senare av tuberkulosförordningen 1939. Lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (Lex Veneris) kom 1918. I epidemilagen som kom 1919 fanns regelverk även för andra allvarliga smittsamma sjukdomar än tuberkulos och könssjukdomar. Vid den tiden räknades akut barnförlamning, epidemisk hjärnhinneinflammation, difteri, pest och kolera till de allvarligare smittsamma sjukdomarna. När vi betraktar dagens sjukdomspanorama är det lätt att förstå att det under årens lopp funnits behov av förändringar i smittskyddslagstiftningen. I tidigare lagar delades ansvaret mellan sjukvårdshuvudmannen som hade skyldighet att tillhandahålla sjukhusvård, och kommunen som ansvarade för ”smittrening”. I och med inrättandet av länsläkarorganisationen 1962, överläts många av uppgifterna till denna organisation. 1968 överfördes lagarna om tuberkulos och könssjukdomar samt sjukdomar reglerade av epidemilagen till en gemensam smittskyddslag. Det regionala ansvaret lades då på länsstyrelsen. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna och provinsialläkare fick det lokala ansvaret för smittskyddet och landstingen ålades att utse en smittskyddsläkare. 2004 tillkom den senaste smittskyddslagen [1] som har sin grund i lagstiftningen från 1988.
De flesta länder i Europa har lagar som reglerar smittskyddet. Stora skillnader i lagstiftningen finns mellan länderna men gemensamt är dock någon form av anmälningsskyldighet av svåra sjukdomar till central instans. Många länders lagstiftning ger möjligheter att vidta tvångsåtgärder för att förhindra smittspridning. Det kan röra sig om tvångsprovtagning, tvångsvaccinering (som inte är möjligt i Sverige) eller stängning av verksamheter. Även möjlighet till tvångsisolering förekommer i de flesta länder. Det som skiljer ländernas lagstiftning åt är hanteringen av hiv. I Norge, Finland, Tyskland och i viss mån Frankrike ingår hiv i smittskyddslagarna medan infektionen inte finns med i lagstiftningen i Danmark, Österrike, Nederländerna och Italien. Hiv är däremot anmälningspliktig i Danmark och anmälan kan ske på frivillig bas i Nederländerna och Storbritannien.
Smittskyddsläkarens roll[redigera]
Smittskyddsläkarens arbete utgår från Smittskyddslagen (2004:168)[2]. I lagens första paragraf sammanfattas det svenska smittskyddets utgångspunkt - ”samhällets smittskydd skall tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”. I Smittskyddsförordningen (2004:255) [3], som innehåller kompletterande föreskrifter till lagen, listas sjukdomar, som anses vara viktiga att följa och som därför är anmälningspliktiga. Sjukdomar som regleras i smittskyddslagen ska anmälas till smittskyddsläkaren av dels mikrobiologiska laboratorier och dels som klinisk anmälan från behandlande läkare. Även läkare som utför obduktion har anmälningsplikt. Numera har vi ett IT-baserat övervakningssystem, SmiNet. Systemet ger smittskyddsläkaren möjlighet att övervaka det epidemiologiska läget i sitt landsting och snabbt vidta åtgärder vid tecken på utbrott av smittsam sjukdom. Smittskyddslagen ger den behandlande läkaren möjlighet att anmäla även andra sjukdomar än de som anges i smittskyddslagen eller smittskyddsförordningen. Enligt lagens mening är en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot människors hälsa”. Exempel på en sådan sjukdom är norovirus, som kan orsaka stora utbrott.
För allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar skall förhållningsregler ges till den enskilde av behandlande läkare för att förhindra smittspridning. I lagens mening är allmänfarliga sjukdomar sådana som skall uppfylla kriterierna att antingen vara livshotande, innebära långvarig sjukdom, svårt lidande eller medföra allvarliga konsekvenser. Det ska dessutom gå att förebygga smittspridning. Samhällsfarliga sjukdomar är allmänfarliga sjukdomar, som kan få allvarliga samhälleliga konsekvenser. För närvarande är det endast smittkoppor och SARS som räknas dit.
Följer inte en person som bär på en allmänfarlig sjukdom förhållningsreglerna och utgör en smittrisk, skall detta anmälas till smittskyddsläkaren. Den yttersta konsekvensen i sådana sammanhang kan då bli tvångsisolering. Detta kan endast tas till i nödfall och en rad åtgärder måste vidtas innan tvångsisolering kan aktualiseras.
En annan tvångsåtgärd som kan bli aktuell är tvångsprovtagning. Om det finns en klar smittkedja kan den som utsatts för smitta av allmänfarlig sjukdom tvingas att lämna prov. Smittskyddsläkaren måste i sådana fall ansöka om tvångsprovtagning hos länsrätten. Enligt lagen får dessa tvångsåtgärder endast vidtas om inga andra möjligheter står till buds.
Smittspårning[redigera]
Allmänfarliga, samhällsfarliga och även ett antal övriga anmälningspliktiga sjukdomar är också smittspårningspliktiga. Dessa smittspårningspliktiga sjukdomar finns angivna i Smittskyddsförordningen (2004:255). Det är den behandlande läkaren som ansvarar för smittspårningen. I vissa fall kan smittspårningen tas över av smittskyddsläkaren.
Oftast är en laboratorieanmälan den första indikationen på att smittspridning förekommer. Viktig information på laboratorieanmälan är agens, typningsresultat, typningsmetodik och resistensmönster. Laboratorieanmälningen utgör en grund för det fortsatta smittskyddsarbetet. För att komplettera med epidemiologiska uppgifter gör behandlande läkare en klinisk anmälan.
Ibland behöver kontakter tas med andra myndigheter för att förhindra smittspridning. Gäller det smitta från födoämnen eller djur samarbetar smittskyddsläkaren med miljö- och hälsoskyddsnämnderna i kommunerna. Även länsveterinären kan bli inkopplad i dessa fall.
Som ett led i smittspårningsarbetet kan smittskyddsläkaren även behöva samarbeta med polisen, socialnämnden och kriminalvården för att finna en person som misstänks vara smittkälla. Enligt smittskyddslagen har dessa myndigheter skyldighet att lämna ut de uppgifter som krävs för att smittskyddsläkaren skall kunna fullgöra sitt uppdrag.
Smittskyddsläkaren har ett nära samarbete med Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. Folkhälsomyndigheten informeras om utbrott på lokal nivå, utbrott som går över flera läns- och regiongränser samt nationella utbrott och kan som expertorgan också hjälpa till i utbrottsutredningar. Utöver dessa myndigheter sker även i vissa fall samarbete med Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
Smittskyddsläkaren har det samlade ansvaret för smittskyddet i landstinget/regionen och ser till att allmänheten och sjukvården får den information om smittsamma sjukdomar som behövs för att förhindra smittspridning. Det ingår även att ge stöd till behandlande läkare och smittade personer. Viss övervakningsfunktion av landsting och kommuner ingår också då smittskyddsläkaren skall påpeka brister i smittskyddet för myndigheter inklusive sjukvården så att bristerna kan avhjälpas.
Även allmänheten har skyldigheter enligt smittskyddslagen. Den som bär på en smittsam sjukdom skall förhindra smittspridning. I lagens mening är en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot människors hälsa”. Har man en allmänfarlig sjukdom är man skyldig att ge den information till sin omgivning så att smittspridning förebyggs.
Pandemiplaner[redigera]
Utvecklingen de senaste de senaste åren har medfört att smittskyddsläkaren fått ett ökat ansvar för övergripande planering inom landstinget. Det senaste exemplet gällde att ta fram influensapandemiplaner. Under hösten 2009 organiserade smittskyddsläkarna en stor del av massvaccinationen mot den pandemiska influensan. Smittskyddsläkaren ansvarar också för att organisera hantering av patienter med nya och nygamla sjukdomar (emerging disaeses). Det har rört sig om sjukdomar som SARS, antrax, smittkoppor och fågelinfluensa H5N1. Även om vi inte drabbats av dessa sjukdomar, är arbetet med att förbereda sjukvården för att kunna ta om hand dessa patienter en ny och krävande uppgift. I synnerhet gäller det sjukdomar där man till en början inte är säker på smittvägar och grad av smittsamhet.
Epidemiologisk typning[redigera]
Vi har under de senaste åren fått allt större möjligheter att smittspåra, inte minst tack vare nya mikrobiologiska diagnosmetoder. När det gäller tuberkulos kan vi nu säkerställa smittkedjor på ett sätt som det tidigare inte varit möjligt att göra, tack vare RFLP. Nya typningsmetoder (spoligotypning och MIRU-VNTR) kan ytterligare förbättra möjligheterna att säkerställa smittkedjorna. Även nya typningsmetoder av MRSA är till stor hjälp för att utreda utbrott, inte minst vid vårdrelaterad smittspridning . Sedan länge har vi haft hjälp av typning av inhemsk salmonella.
För att möta framtidens krav på ett effektivt smittskydd är det väsentligt med ett fortsatt gott samarbete mellan smittskyddets alla aktörer, inte minst med de mikrobiologiska laboratorierna som spelar en mycket viktig roll.
- Anders Lindblom, Ordförande i Smittskyddsläkarföreningen
Se också[redigera]
Länk till smittskyddsläkarföreningen[redigera]
- Smittskyddsläkarföreningen [4]