Skillnad mellan versioner av "Mycoplasma pneumoniae"
| Rad 8: | Rad 8: | ||
== ''Mycoplasma pneumoniae'' == | == ''Mycoplasma pneumoniae'' == | ||
| − | + | === Smittämne === | |
| − | |||
| − | |||
| − | === | ||
Bakterier med de minsta kända genomen återfinns inom ordningen ''Mollicutes'' (”mjukt skinn”). Inom denna finns i dag mer än 150 bakteriearter beskrivna hörande till åtta olika genus, varvid de flesta arterna återfinns inom genus ''Mycoplasma'' (ordet refererar till fungusform). Genomets ringa storlek (hos vissa arter endast dubbelt så stort som hos de största virus) har sannolikt uppstått sekundärt genom degenerativ utveckling från klostridielika grampositiva bakterier. | Bakterier med de minsta kända genomen återfinns inom ordningen ''Mollicutes'' (”mjukt skinn”). Inom denna finns i dag mer än 150 bakteriearter beskrivna hörande till åtta olika genus, varvid de flesta arterna återfinns inom genus ''Mycoplasma'' (ordet refererar till fungusform). Genomets ringa storlek (hos vissa arter endast dubbelt så stort som hos de största virus) har sannolikt uppstått sekundärt genom degenerativ utveckling från klostridielika grampositiva bakterier. | ||
| Rad 20: | Rad 17: | ||
=== Patogenes och patofysiologi === | === Patogenes och patofysiologi === | ||
| − | |||
Närvaro av ''M. pneumoniae'' i orofarynx är som regel associerad med sjukdom. Bakterien smittar från person till person genom infekterat luftvägssekret varvid infektionsdosen kan vara mycket liten. Infektion uppstår när bakterier via specifikt P1-protein adhererar till receptor på luftvägsepitelet varvid ciliestas inträder. Den exakta mekanismen bakom organismens patogenicitet är inte känd, men den förblir huvudsakligen extracellulär och utövar sin effekt genom ytparasitism, varvid epitelcellerna blir allvarligt skadade. Möjligen överför bakterien toxiska substanser såsom väteperoxid genom epitelcellmembranet, men hittills har inget enstaka sådant ämne kunnat identifieras som orsak till cellskadan. ''M. pneumoniae'' inducerar produktion av autoantikroppar som kan reagera med olika vävnader, särskilt typ 1 antigen på erytrocyter. | Närvaro av ''M. pneumoniae'' i orofarynx är som regel associerad med sjukdom. Bakterien smittar från person till person genom infekterat luftvägssekret varvid infektionsdosen kan vara mycket liten. Infektion uppstår när bakterier via specifikt P1-protein adhererar till receptor på luftvägsepitelet varvid ciliestas inträder. Den exakta mekanismen bakom organismens patogenicitet är inte känd, men den förblir huvudsakligen extracellulär och utövar sin effekt genom ytparasitism, varvid epitelcellerna blir allvarligt skadade. Möjligen överför bakterien toxiska substanser såsom väteperoxid genom epitelcellmembranet, men hittills har inget enstaka sådant ämne kunnat identifieras som orsak till cellskadan. ''M. pneumoniae'' inducerar produktion av autoantikroppar som kan reagera med olika vävnader, särskilt typ 1 antigen på erytrocyter. | ||
=== Symtom och klinisk bild === | === Symtom och klinisk bild === | ||
| − | |||
''Mycoplasma pneumoniae'' är en av de organismer och därtill den i särklass vanligaste som förknippas med pneumoni orsakad av atypiska agens. Vanlig ålder för insjuknande är 5-20 år, men alla åldrar kan drabbas. Tidigare genomgången infektion ger inte säkert skydd mot återinsjuknande. Smittspridning inom familjen är typisk. Inkubationstiden varierar mellan knappt två upp till tre veckor. Sjukdomsdebuten är vanligen smygande, hos yngre som faryngit, hos ungdomar och äldre som trakeobronkit med typisk initialt icke produktiv, ibland paroxysmal hosta. Sjukdomskänsla, måttlig feber, huvud- och muskelvärk hör till bilden. Bullös myringit är typisk för ''Mycoplasma''-infektion. Hos upp till ca 1/3 av drabbade blir hostan alltmer ihållande och ofta blir sputa mukoida eller purulenta som tecken på pneumoni. Den drabbade är som regel endast måttligt påverkad. Ofta ringa kliniska fynd i kombination med normal vit blodbild står i kontrast till de utbredda pneumoniska infiltrat som kan ses vid lungröntgen. Symtombilden kan påtagligt förvärras, men som regel spontanläker infektionen inom 2 5 veckor. Antibiotikabehandling mildrar och förkortar sjukdomsförloppet men eradikerar inte mikroorganismerna vilka kan persistera i flera månader. Framförallt hos personer med hypogammaglobulinemi kan de påvisas ännu flera år efter infektion. | ''Mycoplasma pneumoniae'' är en av de organismer och därtill den i särklass vanligaste som förknippas med pneumoni orsakad av atypiska agens. Vanlig ålder för insjuknande är 5-20 år, men alla åldrar kan drabbas. Tidigare genomgången infektion ger inte säkert skydd mot återinsjuknande. Smittspridning inom familjen är typisk. Inkubationstiden varierar mellan knappt två upp till tre veckor. Sjukdomsdebuten är vanligen smygande, hos yngre som faryngit, hos ungdomar och äldre som trakeobronkit med typisk initialt icke produktiv, ibland paroxysmal hosta. Sjukdomskänsla, måttlig feber, huvud- och muskelvärk hör till bilden. Bullös myringit är typisk för ''Mycoplasma''-infektion. Hos upp till ca 1/3 av drabbade blir hostan alltmer ihållande och ofta blir sputa mukoida eller purulenta som tecken på pneumoni. Den drabbade är som regel endast måttligt påverkad. Ofta ringa kliniska fynd i kombination med normal vit blodbild står i kontrast till de utbredda pneumoniska infiltrat som kan ses vid lungröntgen. Symtombilden kan påtagligt förvärras, men som regel spontanläker infektionen inom 2 5 veckor. Antibiotikabehandling mildrar och förkortar sjukdomsförloppet men eradikerar inte mikroorganismerna vilka kan persistera i flera månader. Framförallt hos personer med hypogammaglobulinemi kan de påvisas ännu flera år efter infektion. | ||
Komplikationer är inte helt ovanliga. Extrapulmonella manifestationer kan delvis förklaras av autoimmuna processer, men direkt invasion av bakterier förekommer också till exempelvis likvor, hjärta och synovia. Kräkningar, diarré, erytema multiforme och artrit förekommer. Meningoencefalit, myelit och Guillan-Barré är manifestationer från nervsystemet. Nekrotiserande bronkit, myoperikardit och pankreatit är andra komplikationer. Hemolytisk anemi har beskrivits. | Komplikationer är inte helt ovanliga. Extrapulmonella manifestationer kan delvis förklaras av autoimmuna processer, men direkt invasion av bakterier förekommer också till exempelvis likvor, hjärta och synovia. Kräkningar, diarré, erytema multiforme och artrit förekommer. Meningoencefalit, myelit och Guillan-Barré är manifestationer från nervsystemet. Nekrotiserande bronkit, myoperikardit och pankreatit är andra komplikationer. Hemolytisk anemi har beskrivits. | ||
| − | + | == Provtagning och transport == | |
Pinnprov från bakre svalgväggen transporteras kylt till laboratoriet i PCR-buffert (TRIS-buffert, 0,01 M, pH 7,0 +- 0,05). | Pinnprov från bakre svalgväggen transporteras kylt till laboratoriet i PCR-buffert (TRIS-buffert, 0,01 M, pH 7,0 +- 0,05). | ||
Nuvarande version från 10 juli 2012 kl. 14.07
Huvudartikel
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvägsinfektioner, 2:a upplagan 2005
Mycoplasma pneumoniae[redigera]
Smittämne[redigera]
Bakterier med de minsta kända genomen återfinns inom ordningen Mollicutes (”mjukt skinn”). Inom denna finns i dag mer än 150 bakteriearter beskrivna hörande till åtta olika genus, varvid de flesta arterna återfinns inom genus Mycoplasma (ordet refererar till fungusform). Genomets ringa storlek (hos vissa arter endast dubbelt så stort som hos de största virus) har sannolikt uppstått sekundärt genom degenerativ utveckling från klostridielika grampositiva bakterier.
Bakterier inom genus Mycoplasma är bland de allra minsta självreproducerande mikroorganismerna (125-300 nm) med genom som kodar för endast ca 700 olika proteiner. Liksom övriga Mollicutes kännetecknas de av fullständig avsaknad av cellvägg, ej att förväxla med tillfällig avsaknad av sådan som hos bakteriella L-former. De omges av ett treskiktat sterolinnehållande cellmembran men frånvaron av cellvägg gör dem osmotiskt fragila och extremt pleomorfa med tendens till förgreningar. De är resistenta mot penicillin men typiskt känsliga för makrolider och tetracykliner. De har förmåga att växa i cellfri miljö; på fasta medier växer de som fakultativa anaerober med karakteristiska små sfäriska kolonier under förutsättning att detta innehåller bland annat sterol genom serumtillsats.
Mycoplasma-organismer är vitt spridda bland däggdjur. Från människa har åtminstone sexton mykoplasmaarter isolerats från luftvägar och urogenitalia där de lever som kommensaler genom att adherera till epitelcellerna. Exempel är M. salivarium, M. orale och M. buccale. Till de humanpatogena arterna räknas i första hand M. pneumoniae som orsakar atypisk pneumoni, medan M. hominis och M. genitalium anses potentiellt humanpatogena i urogentilorganen.
Patogenes och patofysiologi[redigera]
Närvaro av M. pneumoniae i orofarynx är som regel associerad med sjukdom. Bakterien smittar från person till person genom infekterat luftvägssekret varvid infektionsdosen kan vara mycket liten. Infektion uppstår när bakterier via specifikt P1-protein adhererar till receptor på luftvägsepitelet varvid ciliestas inträder. Den exakta mekanismen bakom organismens patogenicitet är inte känd, men den förblir huvudsakligen extracellulär och utövar sin effekt genom ytparasitism, varvid epitelcellerna blir allvarligt skadade. Möjligen överför bakterien toxiska substanser såsom väteperoxid genom epitelcellmembranet, men hittills har inget enstaka sådant ämne kunnat identifieras som orsak till cellskadan. M. pneumoniae inducerar produktion av autoantikroppar som kan reagera med olika vävnader, särskilt typ 1 antigen på erytrocyter.
Symtom och klinisk bild[redigera]
Mycoplasma pneumoniae är en av de organismer och därtill den i särklass vanligaste som förknippas med pneumoni orsakad av atypiska agens. Vanlig ålder för insjuknande är 5-20 år, men alla åldrar kan drabbas. Tidigare genomgången infektion ger inte säkert skydd mot återinsjuknande. Smittspridning inom familjen är typisk. Inkubationstiden varierar mellan knappt två upp till tre veckor. Sjukdomsdebuten är vanligen smygande, hos yngre som faryngit, hos ungdomar och äldre som trakeobronkit med typisk initialt icke produktiv, ibland paroxysmal hosta. Sjukdomskänsla, måttlig feber, huvud- och muskelvärk hör till bilden. Bullös myringit är typisk för Mycoplasma-infektion. Hos upp till ca 1/3 av drabbade blir hostan alltmer ihållande och ofta blir sputa mukoida eller purulenta som tecken på pneumoni. Den drabbade är som regel endast måttligt påverkad. Ofta ringa kliniska fynd i kombination med normal vit blodbild står i kontrast till de utbredda pneumoniska infiltrat som kan ses vid lungröntgen. Symtombilden kan påtagligt förvärras, men som regel spontanläker infektionen inom 2 5 veckor. Antibiotikabehandling mildrar och förkortar sjukdomsförloppet men eradikerar inte mikroorganismerna vilka kan persistera i flera månader. Framförallt hos personer med hypogammaglobulinemi kan de påvisas ännu flera år efter infektion.
Komplikationer är inte helt ovanliga. Extrapulmonella manifestationer kan delvis förklaras av autoimmuna processer, men direkt invasion av bakterier förekommer också till exempelvis likvor, hjärta och synovia. Kräkningar, diarré, erytema multiforme och artrit förekommer. Meningoencefalit, myelit och Guillan-Barré är manifestationer från nervsystemet. Nekrotiserande bronkit, myoperikardit och pankreatit är andra komplikationer. Hemolytisk anemi har beskrivits.
Provtagning och transport[redigera]
Pinnprov från bakre svalgväggen transporteras kylt till laboratoriet i PCR-buffert (TRIS-buffert, 0,01 M, pH 7,0 +- 0,05). Se i övrigt resp. provlokal.
Laboratoriediagnostik[redigera]
Följ länken för detaljerad beskrivning
Allmänt[redigera]
Det föreligger ingen helt optimal metod för laboratoriediagnostik av M. pneumoniae – infektion idag. Det torde dock vara lämpligt att erbjuda klinikerna en PCR – baserad metod för att påvisa mikroorganismerna i svalgsekret. Vi föreslår därför för Mycoplasma pneumoniae en P1–adhesingenbaserad PCR som referensmetod att använda tillsammans med P1–adhesinantigenbaserad ELISA för påvisning av IgM eller IgG – antikroppar i ett akutserum och vid behov i parade sera.
Svarsrutiner[redigera]
Vid PCR-positivitet rapporteras Mycoplasma pneumoniae påvisad.
Fortfarande är specifik diagnos av Mycoplasma-infektion beroende av serologisk verifiering. En 4-faldig stegring i titer hos sera tagna med 2-3 veckors mellanrum indikerar aktuell infektion. Höga koncentrationer av IgM eller IgG i enstaka serumprov kan tyda på aktuell infektion, men verifierande konvalescentserum skall rekommenderas. Se för övrigt begränsningar i beskrivningen under referensmetodik ovan.
Laboratorierapportering[redigera]
Mycoplasma är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen.
REFERENSER[redigera]
- Jacobs, E. 1993. Serological diagnosis of Mycoplasma pneumoniae infections: a critical review of current procedures. Clin. Infect. Dis. 17 (Suppl. 1): 79-82.
- Waitas, KB & Talkington, DF. 2004. Mycoplasma pneumoniae and its role as a human pathogen. Clin. Microbiol. Rev. 17: 687-728.