HIV-infektion

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Sexuellt överförbara infektioner (STI)

eller

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar

---

HIV. Foto; Kjell Olof Hedlund, Smittskyddsinstitutet

HIV-infektion (B20-B24)

Etiologi

Humant immunbrist virus (HIV-1, elementkod QU63236 och HIV-2, elementkod QU63237)

Smittämnet

HIV-1 beskrevs första gången 1983 och HIV-2 några år senare. Båda tillhör släkte (genus) Lentivirus inom retrovirusfamiljen (Retroviridae).

Patogenes

Både HIV-1 och HIV-2 infekterar CD4+ lymfocyter (hjälparceller) och andra celler i immunsystemet. CD4-cellerna förstörs gradvis via en process som ännu är ofullständigt känd, men vars hastighet är starkt beroende av virusnivån i plasma hos den infekterade individen. CD4-cellsdestruktionen leder till utveckling av förvärvat immunbristsyndrom (AIDS). HIV-1 och HIV-2 sprids framförallt sexuellt, men även från mor till barn och via blod och blodprodukter, inklusive kontaminerade instrument. HIV smittar inte via alldagliga sociala kontakter såsom handslag eller toalettbesök.

Klinik

Några veckor efter smittotillfället utvecklar vissa patienter övergående symtom såsom feber, lymfkörtelförstoring och utslag, d.v.s. en symtomatisk primär HIV-infektion, men cirka 50 % av patienterna har inga sådana symtom. Vanligen följer sedan en asymtomatisk period som kan vara många år.

En HIV-1-infekterad person som inte får antiretroviral behandling utvecklar AIDS (förvärvat immunbristsyndrom) i medeltal efter cirka 10 år, medan många HIV-2-infekterade personer inte alls utvecklar AIDS. AIDS innebär att en HIV-infekterad patient diagnostiseras med någon av de opportunistiska infektioner eller tumörer som finns listade i de europeiska AIDS diagnoskriterierna Eurohiv. Många patienter uppvisar mer diffusa symtom som trötthet, feber och avmagring en tid innan de utvecklar AIDS.

Epidemiologi

Följ länken för detaljerad information

Provtagning

Följ länken för detaljerad information

Laboratoriediagnostik

Följ länken för detaljerad information. Den vanligaste och mest kostnadseffektiva principen för sållningstestning av HIV-1- eller HIV-2-infektion är påvisande av antikroppar med EIA-teknik. S.k. 4:e generationstester (kombotester) som även påvisar HIV p24 antigen rekommenderas eftersom de förkortar den diagnostiska fönsterperioden. Positiva resultat i sållningstest ska konfirmeras med kompletterade antikroppstest och verifieras med uppföljande provtagning.

HIV-testning bör utföras på breda indikationer eftersom HIV-infektionen är potentiellt dödlig, men behandlingsbar och eftersom många HIV-infekterade individer inte har några eller bara diffusa symtom. Serologisk testning för HIV bör således utföras bl.a. vid misstänkt exposition eller symtom förenliga med HIV infektion. Dessutom ska alla gravida kvinnor i Sverige erbjudas HIV-test och varje blod- och plasmadonation ska också testas.

Behandling

Modern antiretroviral terapi (ART) innebär kombinationsbehandling med minst tre HIV-läkemedel (www.rav.nu). Behandlingen har lett till en dramatisk minskning av antalet AIDS-dödsfall bland HIV-patienter i den industrialiserade delen av världen. Framgångsrik ART leder till mycket låga nivåer av fritt virus i blodet (<50 HIV RNA kopior/mL) och sänkt smittsamhet. Behandlingen botar dock inte patienterna. Behandlingseffekten följs med kvantifiering av HIV RNA i plasma och genotypisk resistenstest används inför behandling och vid behandlingssvikt.

Prevention

Ett verksamt HIV-vaccin saknas.

REFERENSER

1. Constantine NT, HIV antibody testing. In: Cohen PT, Sande MA, Volberding PA (Eds), The AIDS Knowledge Base, third ed, Lippincott-Williams & Wilkings, Philadelphia, PA, USA, 2003:105-112.

2. Lindbäck S, Thorstensson R, Karlsson AC, von Sydow M, Flamholc L, Blaxhult A, Sönnerborg A, Biberfeld G, Gaines H. Diagnosis of primary HIV-1 infection and duration of follow-up after HIV exposure. Karolinska Institute Primary HIV Infection Study Group. AIDS 2000;14:2333-9.