Legionella

Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvÀgsinfektioner, 2:a upplagan 2005


och

till Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med falldefinition i artikeln Legionellainfektion


Legionella

SmittÀmnen

Pneumoni orsakad av Legionella uppmĂ€rksammades första gĂ„ngen 1977 efter ett utbrott vid ”American Legion convention” pĂ„ ett hotell i Philadelphia. Av deltagarna insjuknade 182 och mortaliteten var 16 % (Fraser och Mc Dade). Legionella tillhör gruppen gamma-proteobakterier och uppvisar vid sekvensering av 16S rDNA visst slĂ€ktskap med Coxiella burnetii. Legionella Ă€r gramnegativa rörliga stavar som kan tillvĂ€xa mellan 20 ÂșC och ca 45 ÂșC samt överleva i högre temperaturer. Av de 48 arter som finns beskrivna har ett 20-tal visats orsaka infektion hos mĂ€nniska.

Arten Legionella pneumophila orsakar ca 80 – 90 % av legionellainfektionerna. Av övriga arter pĂ„trĂ€ffas i Sverige frĂ€mst L. bozmanii, L. longbeachae och L. micdadei. L. pneumophila kan pĂ„ basen av ytliga polysackaridantigen delas upp i 15 serogrupper av vilka L. pneumophila serogrupp 1 svarar för majoriteten av infektionerna. Serogrupp 1 kan i sin tur subtypas med hjĂ€lp av monoklonala antikroppar (MAb) mot ytliga polysackaridantigen, vilket har varit till hjĂ€lp vid utredning av intrĂ€ffade utbrott. Numera anvĂ€nds i allt högre grad genotypning för att differentiera mellan olika stammar av legionella och för att pĂ„visa identitet mellan isolat frĂ„n patienter och frĂ„n miljön.

Patogenes och patofysiologi

Med tiden har det blivit alltmer klart att samspel med frilevande protozoer i miljön Àr en viktig förutsÀttning för bakteriernas tillvÀxt. Med hjÀlp av sÀrskilda virulensmekanismer har legionella förmÄga till intracellullÀr vÀxt i protozoer och >1000 bakterier kan finnas inuti en enda amöba innan den gÄr i lys. Amöbacystor kan vidare innehÄlla vilande legionellabakterier, vilka senare kan aktiveras vid cystans omvandling till trofozoit. Eftersom protozoer och deras cystor tÄl uttorkning och höga halter av biocider kan bakterierna dÀrför under ogynnsamma omstÀndigheter lÀttare överleva inuti. Mekanismerna för legionellainfektion hos protozoer tycks vara de samma som vid infektion av mÀnskliga makrofager. Flera virulensfaktorer spelar sannolikt en roll för intracellullÀr vÀxt. En viktig kÀnd faktor Àr mip-proteinet (macrophage infectivity potentiator), som finns pÄ cellytan. LPS spelar sannolikt ocksÄ en roll. En annan viktig kÀnd faktor Àr typ IV- sekretion reglerad genom dot/icm-genkomplexet.

Möjligen kan virulenta L. pneumophila serogrupp 1 överleva bĂ€ttre i aerosoler Ă€n icke virulenta. Misstanke finns att den intracellullĂ€ra förekomsten i protozoer Ă€r viktig för uppkomsten av sjĂ€lva infektionen vid smittotillfĂ€llet. En amöba eller dess fagosomer kan upptrĂ€da som infektiösa paket med ett stort innehĂ„ll av bakterier. Sannolikt Ă€r dĂ„ ocksĂ„ legionellabakteriernas virulens aktiverad. Om jĂ€mförelsevis lĂ„ga halter av infekterade amöbor finns i vattnet kan det förklara varför anslagsfrekvensen för legionellapneumoni Ă€r lĂ„g trots att bakterierna odlas fram frĂ„n vattensystemet. Med hjĂ€lp av tillsatta protozoer kan man öka kĂ€nsligheten för pĂ„visning av legionella i miljöprov. Denna metod Ă€r dock resurskrĂ€vande och anvĂ€nds dĂ€rför sĂ€llan. Även med immunfluorescens har icke odlingsbara legionellabakterier kunnat pĂ„visas i vatten. Legionella smittar frĂ„n miljön men ej frĂ„n mĂ€nniska till mĂ€nniska. SmittkĂ€llan Ă€r vanligen vatten.

Bakterierna nÄr lungorna frÀmst genom inhalation av aerosoler. Aspiration har angetts vara viktig vid vÄrdrelaterad legionellos. Rökning ökar mottagligheten för legionellainfektion eftersom respirationsepitelets ciliefunktion utgör en skyddsmekanism. Andra kÀnsliga patientgrupper Àr patienter med kronisk obstruktiv lungfunktion samt etyliker som ocksÄ uppvisar nedsatt mukociliÀr clearancefunktion. Legionella har förmÄga att adherera till respiratoriskt epitel via fimbrier. Efter att bakterierna nÄtt lungorna beror utgÄngen pÄ samspelet mellan bakteriens virulens och vÀrdens immunförsvar.

Alveolarmakrofagerna utgör en kritisk del i försvaret. Bakterierna fagocyteras och inkorporeras i en specialiserad fagosom. Fusion mellan fagosom och lysosom sker ej initialt som förvÀntat. Bakterierna förvÀrvar förmÄga att motstÄ de lysosomala enzymerna och kan dÀrefter utnyttja tillgÀngliga lysosomala aminosyror för sin tillvÀxt. Till sist ruptureras makrofagerna. Det fullstÀndiga vÀrdförsvaret vid legionellainfektion Àr ej helt klarlagt. Det humorala immunförsvaret spelar sannolikt endast en sekundÀr roll. Cellmedierad immunitet förefaller viktig eftersom legionÀrsjuka Àr vanligare och svÄrare hos patienter med nedsatt cellmedierad immunitet t.ex. transplanterade patienter, patienter som kortisonbehandlas samt AIDS-patienter.

Symtom och klinisk bild

I princip kan legionellaexposition ge upphov till legionÀrsjuka, Pontiac-feber (icke-pneumonisk legionellos) eller asymtomatisk infektion.

LegionÀrsjuka definieras som pneumoni orsakad av bakterier tillhörande genus Legionella. Symtombilden Àr ofta allvarlig med utbredda lunginfiltrat och pÄverkat allmÀntillstÄnd. Vid progress kan multiorgansvikt upptrÀda. Inget enskilt symtom Àr dock prediktivt för legionellainfektion och den kliniska bilden kan Àven vara mild. Inkubationstiden varierar mellan 2-10 dagar, men kan vara upp till 3 veckor.

Sjukdomen debuterar vanligen med mild och i typiska fall sparsamt produktiv hosta (dock producerar fĂ€rre Ă€n 50 % av patienterna sputa). Blodtingerade sputa kan förekomma medan hemoptys Ă€r ovanligt. DiarrĂ© förekommer hos 25-50 %. IllamĂ„ende, krĂ€kningar och buksmĂ€rta förekommer hos 10-20 %. Neurologiska symtom varierar frĂ„n huvudvĂ€rk till encefalopati. Lungröntgen visar typiskt multifokal pneumoni men ibland ses lobĂ€r pneumoni. Kaverner kan ses vid immunbristtillstĂ„nd och vid pĂ„gĂ„ende steroidbehandling. Mortaliteten Ă€r hög vid pneumoni, sĂ€rskilt hos immunsupprimerade patienter. KĂ€nsliga personer Ă€r t.ex. personer med nedsatta respiratoriska reflexer; könsskillnader finns ocksĂ„ med kraftig övervikt av infektioner hos mĂ€n.

Pontiac-feber Ă€r en sjĂ€lvlĂ€kande akut influensaliknande sjukdom utan pneumoni. Inkubationstid Ă€r 24 – 48 timmar. Anslagsfrekvensen Ă€r till skillnad frĂ„n legionellapneumoni hög. Symtomen Ă€r trötthet, muskelvĂ€rk, huvudvĂ€rk, feber och frossa. Icke-produktiv hosta och illamĂ„ende kan förekomma. Lungröntgenbilden Ă€r opĂ„verkad. Endast symtomatisk behandling behövs och vanligen Ă€r man helt Ă„terstĂ€lld inom en vecka. Vid Pontiac-feber kan legionellabakterier inte pĂ„visas med odling. PCR kan vara ett Ă€nnu ej fullt utvĂ€rderat alternativ. Diagnosen mĂ„ste dĂ€rför stĂ€llas med serologisk metodik. Arter andra Ă€n Legionella pneumophila serogrupp 1 förekommer oftare jĂ€mfört med legionellapneumoni.

Epidemiologi

Se Speciell epidemiologi-Nedre luftvÀgsinfektioner

Prevention

Vaccin saknas.

Se ocksÄ text pÄ FolkhÀlsomyndighetens hemsida [1]

Provtagning och transport

ÖnskemĂ„l om legionellaodling bör alltid anges pĂ„ remissen. För epidemiologisk utredning samt nationell och internationell rapportering Ă€r det vĂ€rdefullt att pĂ„ remissen ange uppgift om ev. immunsuppression, utlandsvistelse, misstĂ€nkt nosokomial smitta, misstĂ€nkt smittkĂ€lla, förutom sedvanliga uppgifter om insjuknings- och provtagningsdatum samt antibiotikabehandling. Legionella-bakterierna Ă€r inte sĂ€rskilt kĂ€nsliga för lĂ„nga transporttider men snabb transport till laboratoriet Ă€r Ă€ndĂ„ viktig med tanke pĂ„ risken för övervĂ€xt av ovidkommande bakterier. NĂ€rvaron av NaCl i BAL-vĂ€tska under transport till laboratoriet pĂ„verkar inte odlingsresultatet. Provtagning i övrigt beskrivs under respektive provtyp.

Se ocksÄ artikel Bakteriella nedre luftvÀgsinfektioner-provtagning.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

Pneumonisjukdom kan diagnostiseras med odling, antigenpĂ„visning (direkt mikroskopi pĂ„ luftvĂ€gssekret med FITC-mĂ€rkta specifika antisera alternativt pĂ„visning av Legionella-antigen i urin), pĂ„visning av specifika DNA-sekvenser genom amplifiering eller antikroppspĂ„visning (serologi). Eftersom kĂ€nsligheten ej Ă€r optimal i nĂ„gon av dessa test kan det vara nödvĂ€ndigt att kombinera flera för att fĂ„ en infektionsdiagnos. Mindre Ă€n hĂ€lften av alla patienter med legionellainfektion producerar sputum. Ca 25 % av legionellapneumonier kan sakna serologiskt svar.


Referensmetod för Legionella spp Ă€r odling. Positiv odling innebĂ€r hög diagnostisk specificitet för pĂ„gĂ„ende legionellainfektion. Odling kan göras frĂ„n upphostat material (sputum), bronkoalveolĂ€r lavagevĂ€tska (BAL-vĂ€tska), borstprov och uppsuget bronk- eller trakealsekret. Odling frĂ„n BAL-vĂ€tska Ă€r kĂ€nsligare Ă€n frĂ„n borste och bör dĂ€rför prioriteras. Även s.k. dĂ„liga sputumprov, som Ă€r salivtillblandade, kan odlas för legionella och bör alltsĂ„ inte kasseras. Problem i samband med utodling Ă€r risk för övervĂ€xt av ovidkommande flora samtidigt som legionellabakterierna förekommer i lĂ„gt antal. I förekommande fall kan det vara lĂ€mpligt att odla frĂ„n pleuravĂ€tska liksom frĂ„n lungvĂ€vnad. Blododling har i studier dĂ€r man anvĂ€nt sĂ€rskilda medier blivit positiv i 25 – 30 %, men dessa medier finns i regel inte att tillgĂ„. De blododlingsmedier som anvĂ€nds för odling av vanliga bakterier har inte rĂ€tt sammansĂ€ttning för att legionellabakterier skall vĂ€xa. Nasofarynxprov lĂ€mpar sig inte för legionellaodling.

Odling bör alltid utföras vid misstanke om legionellapneumoni eftersom det Àr den enda metoden som tÀcker in samtliga legionellaarter och som ger möjlighet till en förhÄllandevis snabb diagnos. Eftersom legionellainfektion föranleder utredning med pÄföljd att man vill jÀmföra patientisolat med miljöisolat Àr det ocksÄ viktigt att sÀkra bakterieisolat frÄn patienten.

  • Prestanda: Korrekt utförd odling har fördel av maximal specificitet och förhĂ„llandevis hög sensitivitet (0,7 – 0,9). Resultatet pĂ„verkas dock av odlingsförfarandet, odlingsmediernas kvalitet och provtagningsmetodiken.

Referensmetodik

a) Odling

Odling Àr referensmetod för pÄvisning av Legionella spp.

Referenssubstrat

Legionella-bakterier kan inte metabolisera kolhydrater och vÀxer dÀrför inte pÄ vanliga odlingsmedier. För odling anvÀnds ett sÀrskilt medium (Buffered charcoal yeast extract, BCYE, se bilaga 1.2.4) som bl.a. innehÄller tillsats av aktivt kol (eftersom bakterierna Àr kÀnsliga för substanser i miljön), jÀrn (högt krav pÄ jÀrn), cystein (absolut krav pÄ cystein) och alfaketoglutarsyra. Substratet saknar ocksÄ NaCl eftersom salt hÀmmar bakterievÀxten. Varianter med tillsats av selektiva antibiotika (vankomycin, polymyxin) bör anvÀndas, eftersom luftvÀgsflora och annan tillfÀllig flora hÀmmar utvÀxten av legionella. Provet bör ocksÄ som regel förbehandlas med syra och/eller vÀrme för att minska pÄverkan frÄn ovidkommande bakterieflora, Obs! Provet skall inte tvÀttas! Odlingarna bör inkuberas under ca 10 dagar men preliminÀrt svar kan oftast levereras inom 3 till 5 dagar. Viktigt Àr att mediet hÄller rÀtt pH (pH 6,85-6,95) och inte har oxiderat.

Isolering

Prov med risk för stor tillblandning av ovidkommande normalflora t.ex. sputum, eller i övrigt purulent provmaterial och vĂ€vnad behandlas med syra eller uppvĂ€rmning. Övriga prov förbehandlas normalt inte. Vid eventuell vĂ€xt av gramnegativa stavar i riklig mĂ€ngd pĂ„ hematinagarplattan efter ett dygn, syrabehandlas provet och odlas dĂ€refter ut igen. Det Ă€r ocksĂ„ viktigt att i samband med utodling odla Ă€ven frĂ„n spĂ€tt prov eftersom inhiberande faktorer kan förekomma i provmaterialet.

Syrabehandling

  • Sputolysinbehandlat prov blandas 1:10 med KCL-HCL, pH 2,2,
    • KCL-HCL 0,2 mol/L
    • KCL 14,91 g
    • Dest. Vatten ad 1000 mL

Justera pH med 1 M HCL, anvÀnd inte nÄgon Na-förening. Autoklavera vid 120 °C i 20 min.

  • lĂ„t stĂ„ i rumstemperatur i max 4 min, viktigt att tiden inte överskrids.
  • utodlas enligt nedan.

Applicera med 10 ”l ögla (blÄ) eller pasteurpipett tvÄ droppar provmaterial pÄ BCYEα, MWY-medium (bilaga 1.2.4) och hematinagarplatta. FrÄn den ena droppen görs utstryk med ögla, medan den andra droppen fÄr torka in. Legionella behöver ibland koncentrerat provmaterial, ibland en utspÀdningseffekt för att vÀxa.

Odlingsplattorna inkuberas vid 35-37 °C i vanlig atmosfÀr och i plastpÄsar för att motverka uttorkning AvlÀsning sker dagligen under plattmikroskop med snett uppifrÄn pÄfallande ljus, negativa prov kan preliminÀrsvaras efter 5 dygn och slutsvaras efter 10 dygn. Det tar vanligen 2 dygn för mikroskopiska kolonier att vÀxa ut och 3 dygn för makroskopisk vÀxt.

Identifiering och minimikriterier

Kolonierna Àr blÄvita eller rosa, vÀlvda med jÀmn kant. Obs! plattmikroskop skall anvÀndas vid avlÀsning. Unga kolonier Àr 1-2 mm i diameter och krackelerade, rÄglasliknande, vilket dock försvinner efter nÄgra dygn dÄ de ocksÄ tenderar att plattas ut och fÄ ett hopsjunket centrum, samtidigt som diametern ökar. Det rÄglasliknande koloniutseendet kan ibland kvarstÄ i periferin pÄ Àldre kolonier. Makroskopiskt synliga kolonier efter ett dygn Àr vanligtvis inte Legionella. Man har dÄ nytta av att jÀmföra med hematinagarplattan, dÀr de flesta bakterier frÄn luftvÀgarna vÀxer.

Bakterierna Àr smÄ, pleomorfa gramnegativa stavar, cysteinkrÀvande, d.v.s. de vÀxer pÄ BCYE men inte pÄ blodagar.

  • NivĂ„ 1: misstĂ€nkta isolat verifieras genom renstrykning pĂ„ BCYE, BYE (plattor utan cystein) och blodagar. 2 preparat lĂ€ggs, ett för gramfĂ€rgning och ett för immunfluorescens (IF). Legionella Ă€r katalaspositiv (vissa arter dock med svag reaktion). L. pneumophila och nĂ„gra andra arter Ă€r (ofta svagt) oxidaspositiva. IF utförs med monoklonalt antikroppsreagens riktat mot samtliga serogrupper av L. pneumophila.
  • NivĂ„ 2: isolatet skickas till hĂ€nvisningslaboratorium för identifiering. HĂ€nvisningslaboratoriet kan verifiera ovanliga Legionella-arter i första hand med utvidgad serologisk panel.

Kvalitetskontroll

  • Referensstammar
    • a) för substratkontroll och minimikriterier
    • L. pneumophila serogrupp 1 CCUG 9568 (ATCC 33152),
    • L. micdadei CCUG 31229A.

Svarsutiner

Negativ odling kan preliminÀrsvaras efter 5 dygn och slutsvaras efter 10 dygn. VÀxt av Legionella meddelas per telefon, skriftligt svar med artbestÀmning kan skickas ut inom 3-9 dagar.

b) PĂ„visning av legionellaantigen i urin

Metoden Àr referensmetod för pÄvisande av L. pneumophila serogrupp 1 (se bilaga 4.5).

Polysackarider frĂ„n legionellabakteriernas cellvĂ€gg utsöndras i urinen under det akuta skedet av en pneumoni och kan pĂ„visas med enzymimmunologiska metoder. Antigenförekomst i urin kan analyseras med EIA- eller immunkromatografisk teknik. Detta snabbtest Ă€r avsett för L. pneumophila serogrupp 1. Provet kan utföras snabbt och bör dĂ€rför alltid ingĂ„ vid misstanke om legionellos. Obs! Infektioner orsakade av andra legionellaarter och andra serogrupper av L. pneumophila Ă€n serogrupp 1 kan f.n. inte diagnostiseras, vilket ocksĂ„ Ă€r en viktig anledning till att odling utförs. Urinprov tagna i ett mycket tidigt skede efter symtomdebuten (< 5 dygn) kan bli negativa varför provtagningen i dessa fall bör upprepas vid negativt resultat. Prestanda: Sensitiviteten vid infektioner med L. pneumophila serogrupp 1 Ă€r 0,6 – 0,9, specificiteten nĂ€ra 1,0.

KvalitetssÀkring

Nationella eller internationella kalibratorer saknas. Tillverkaroberoende kontroll (positivt patientprov), europeiskt kvalitetssÀkringsprogram, EWGLI.

c) Serologi

Indirekt immunfluorescens (IF)

Parad serologi tillsammans med odling och u-antigen kan betraktas som referensmetod för pÄvisande av infektion med L. pneumophila, men kan vid positivt utfall för andra Legionella spp ge presumptiv diagnos. Endast 4-faldig titerÀndring talar för sÀker aktuell legionellainfektion. Singelserumdiagnostik med enstaka höga titrar kan ge viss vÀgledning men brist pÄ utvÀrderade referenspopulationer gör tolkningen osÀker. Endast serologi för L. pneumophila serogrupp 1 Àr nöjaktigt utvÀrderad.

Övriga diagnostiska metoder

Antigendetektion med fluorescensmÀrkta specifika antikroppar (DFA)

Immunfluorescens utförs pÄ provmaterial frÄn de nedre luftvÀgarna och pÄ vÀvnad. AnvÀnds framför allt som snabbtest i akuta situationer vid svÄr pneumoni. Eftersom metoden krÀver stor erfarenhet vid avlÀsning och ÀndÄ vidlÄds av en lÄg sensitivitet har mÄnga laboratorier ersatt den med pÄvisning av antigen i urin. Dock, i vissa situationer som vid undersökning av fixerat vÀvnadsmaterial kan immunfluorescens vara det enda alternativet som stÄr till buds.

  • Prestanda: Specificiteten Ă€r hög för L. pneumophila vid anvĂ€ndning av FITC-konjugerade monoklonala antikroppar men sensitiviteten samtidigt lĂ„g (ca 50 %). Andra legionellabakterier Ă€n L. pneumophila diagnostiseras inte med gĂ€ngse reagens.

Detektion av specifikt DNA

PÄvisning av DNA frÄn Legionella kan göras genom amplifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i provmaterialet, t.ex. med polymeraskedjereaktion (PCR). Mindre arbetskrÀvande PCR-metoder Àr under utarbetande framför allt realtids-PCR. Mest validerade metoder Àr metoder som pÄvisar mip-gener eller gener kodande för rRNA.

PCR utförs lÀmpligen samtidigt och pÄ samma material som skickats för odling. PCR utförs Ànnu endast pÄ nÄgra fÄ laboratorier. Metoden har hög kÀnslighet och specificitet och har visat sig sÀrskilt vÀrdefull nÀr patienterna har hunnit bli antibiotikabehandlade. AnvÀndning av PCR pÄ andra provmaterial som serum och urin har rapporterats men Àr Ànnu otillrÀckligt utvÀrderade. Positiv PCR, anses endast ge en presumptiv legionelladiagnos.

ResistensbestÀmning och resistensutveckling

ResistensbestÀmning utförs ej eftersom legionellaarterna vid olika studier uppvisat en stabil kÀnslighet för vanligen givna antibiotika, t.ex. erytromycin och ciprofloxacin. Vid behov kan en bedömning av kÀnsligheten göras med Etest. Det Àr sannolikt en fördel att samla erfarenheten av sÄdan kÀnslighetsbestÀmning vid ett fÄtal laboratorier. SÄdana prover tas emot vid hÀnvisningslaboratoriet vid UAS.

Legionellabakterier har god kÀnslighet för makrolider, azalider och kinoloner liksom för rifampicin. KÀnslighet saknas för mÄnga betalaktamantibiotika (penicilliner och cefalosporiner) pÄ grund av betalaktamasbildning. In vitro Àr imipenem och aminoglykosider verksamma men kliniskt saknar dessa substanser effekt eftersom de inte penetrerar intracellullÀrt, vilket Àr en förutsÀttning. FörmÄgan till resistensutveckling Àr relativt lite utredd, samtidigt som den kliniska effekten i hög grad pÄverkas av antibiotikas farmakokinetik i det intracellullÀra rummet. Nya makrolider och kinoloner visar sig ha bÀttre effekt Àn erytromycin och ciprofloxacin, t.ex. azitromycin och levofloxacin/moxifloxacin.

Epidemiologisk typning

Vid försök att kartlĂ€gga utbrott av legionellainfektion och att finna smittkĂ€llan Ă€r det nödvĂ€ndigt att kunna jĂ€mföra bakterieisolat frĂ„n olika patienter med varandra och med isolat frĂ„n miljön. Med monoklonala antikroppar mot polysackaridantigen pĂ„ cellvĂ€ggens yta kan man erhĂ„lla en profil som ger möjlighet att dela upp L. pneumophila serogrupp 1 i olika subtyper som oftast har namn efter en ort, t.ex. Bellingham, Benidorm, Knoxville, Oxford, Philadelphia. Denna metod Ă€r emellertid otillrĂ€ckligt diskriminerande och numera anvĂ€nder man mest olika genmetoder som baserar sig pĂ„ PFGE. En del metoder anvĂ€nder sig av en PCR för anrikning av DNA-fragment före elektroforesen. Efter en genomförd gelelektrofores kan man jĂ€mföra bakterieisolatens mönster med hĂ€nsyn till antalet fragmentband och deras inbördes lĂ€ge. Resultatet blir ett slags ”fingeravtryck” för respektive bakteriestam.

Epidemiologisk typning utförs vid referenslaboratoriet (klin. Mikrobiologiska laboratoriet, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala).

EWGLI har skapat en kollektion av genotypiskt definierade stammar (AFLP) som Àr tillgÀngliga via nÀtet (www.ewgli.org). För nÀrvarande pÄgÄr arbete inom ramen för EWGLI att standardisera en typning baserad pÄ sekvensering av flera gener, sequence based typing (SBT). Denna form av genotypning kommer framledes sannolikt att bli standardmetod.

Svarsrutiner

Som sÀkerstÀlld legionellainfektion rÀknas fall med positiv legionellaodling, signifikant 4-faldig titerförÀndring (L. pneumophila) och/eller positivt test för legionellaantigen i urin (L. pneumophila serogrupp 1) (Edelstein 1993).

Laboratorierapportering

Legionella-infektion Àr anmÀlningspliktig enligt smittskyddsförordningen (2004:255), anmÀlningspliktiga sjukdomar utöver allmÀnfarliga sjukdomar. SmittspÄrningsplikt föreligger.

Referensfunktioner

Ej beslutade

REFERENSER

  • Fields BS, Benson RF, Besser RE. 2002. Legionella and LegionnaireÂŽs Disease: 25 years of investigation. Clin Microbiol Rev. 15:506-26.
  • Edelstein PH. 1993. Legionnaires` Disease. Clin Infect Dis 16: 741-9.
  • Bernander S, Kallings I, Nordström K. 1990. Legionellainfektioner diagnostiserade i sluten vĂ„rd i VĂ€stmanland. LĂ€kartidningen. 87: 4429-31.
  • Benin AL, Benson RF, Besser RE. 2002. Trends in LegionnaireÂŽs Disease, 1980-1998: declining mortality and new patterns of diagnosis. Clin Infect Dis. 35:1039-46.
  • Helbig JH, Bernander S, Castellani Pastoris M, Etienne J, Gaia V, et al. 2002. Pan-European study on the culture-proven LegionnaireÂŽs Disease: Distribution of Legionella pneumophila serogroups and monoclonal subgroups. Eur J Clin Microbiol Infect Dis. 21:710-716.
  • Bernander S, Kallings I. 1998. Parasit hos mĂ€nniska och amöba: SĂ€nkt varmvattentemperatur gynnar legionellabakterierna. LĂ€kartidningen. 95: 4340-44.
  • Cirillo JD, Cirillo SLG, Yan L, Bermudez LE, Falkow S, Tompkins LS. 1999. Intracellullar growth in Acanthamoeba castellanii affects monocyte entry mechanisms and enhances virulence of Legionella pneumophila. Infect. Immun. 67: 4427 – 4434.
  • Edelstein PH. 1998. Antimicrobial chemotherapy for LegionnairesÂŽ Disease: Time for a change. Annals of Internal Medicine. 129: 328- 330.
  • Plouffe JF, File TM, Breiman RF, Hackman BA, Salstrom SJ, Marston BJ, Fields BS, and the Community Based Pneumonia Incidence Study Group. 1995. Reevaluation of the definition of LegionnairesÂŽ disease: Use of of the urinary antigen assay. Clin. Infect. Dis. 20: 1286 – 1291.
  • Bernander S, Hanson H-S, Johansson B, Stedingk L-V. 1997. A nested polymerase chain reaction for detection of Legionella pneumophila in clinical specimens. Clinical Microbiol. Infect. 3: 95 – 101.
  • Fraser DW, Tsai T, Orenstein W, Parkin WE, Beecham HJ et al. 1977. Legionnaires’ disease: description of an epidemic pneumonia. N Engl J Med. 297: 1183-1197.
  • McDade JE, Shepard CC, Fraser DW, Tsai TR, Redus MA et al. 1977. Legionnaires’ disease: Isolation of a bacterium and demonstration of its role in other respiratory disease. N Engl J Med. 297: 1197-1203.
  • Helbig JH, Kurtz JB, Castellani Pastoris M, Pelaz C, LĂŒck PC. 1997. Antigenic polysacharide components of Legionella pneumophila recognized by monoclonal antibodies: possibilities and limitations for division of the species into serogroups. J Clin Microbiol. 35: 2841-2845.
  • Darelid. J. Epidemiology and long term control of Nosokomial Legionnaires’ Disease. MD Thesis. Faculty of health sciences, Linköping University, Sweden. 2003.
  • Bernander S. Detection and epidemiologic subtyping of Legionella pneumophila using DNA-based molecular methods. MD Thesis, Karolinska Institute, Stockholm, Sweden. 2003.