Smittskyddslagstiftningen, mag-och tarminfektioner

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002

och

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar


Artikeln uppdaterad februari 2010


Smittskyddslagstiftningen och dess tillämpningar

Smittskyddslagen och smittskyddsförordningen (med kompletterande föreskrifter till lagen) reglerar samhällets skydd mot smittsamma sjukdomar. Riksdag och regering har beslutat om en smittskyddslag (2004:168) (SmL) som trädde i kraft den 1 juli 2004 och som kan hämtas på nätet: [1]

Huvudansvaret för smittskyddet ligger hos landstingen (smittskyddsläkarna samt hälso- och sjukvårdnämnderna). Ansvaret för smittspridning via den fysiska miljön (livsmedel/vatten/ventilation/djur/m.m.) ligger kvar hos miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Smittskyddsläkaren är delvis underställd hälso- och sjukvårdsnämnden, och får delvis ställning som en självständig myndighet. Ansvaret för kostnaderna regleras av författningarna. I lagen framgår även vid vilka sjukdomar som samhället får vidta åtgärder mot den enskildes vilja och vilket intrång i den enskildes integritet som får göras.

De smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra allvarliga konsekvenser och där det finns möjligheter att förebygga smittspridning benämns i lagen som allmänfarliga och är anmälnings- och smittspårningspliktiga. Samhällsfarliga sjukdomar enligt lagen är sådana som kan få spridning i samhället som kan innebära en allvarlig störning av viktiga samhällsfunktioner. För närvarande (januari 2014) klassas bara smittkoppor och SARS dit. Vid samhällsfarliga sjukdomar får preciserade intrång i den enskildes integritet göras.

Av övriga smittsamma sjukdomar anses vissa så allvarliga, att det ur smittskyddsaspekt är angeläget att fortlöpande bevaka deras utbredning. Dessa benämns anmälningspliktiga sjukdomar utöver allmänfarliga sjukdomar och listas i smittskyddsförordningen. De anmäls på ett likartat sätt, och flera av dem är också smittspårningspliktiga. När det gäller dessa sjukdomar medges i smittskyddslagen inga restriktioner i den enskildes frihet. Sådana kan däremot tänkas bli aktuella enligt annan lagstiftning (t.ex. vid tecken på livsmedelsburen smitta).

Allmänfarliga sjukdomar - tarminfektioner

Anmälningspliktiga sjukdomar utöver allmänfarliga sjukdomar

(S) innebär smittspårningsplikt


Den mikrobiologiska tolkningen av detta är att alla former av Salmonella species och Shigella species är anmälningspliktiga. För kolera gäller att sjukdomen skall vara orsakad av toxinproducerande stammar tillhörande O1 eller O139; för Campylobacter-infektion att bakterien skall tillhöra gruppen C. jejunum/coli och för Yersinia-infektion att den skall ha orsakats av invasiva kloner av Yersinia enterocolitica.

Praktiska råd för handläggning av de viktigaste sjukdomarna enligt smittskyddslagen inkluderande Smittskyddsblad finns att ladda ned från Smittskyddsläkarföreningens hemsida [2].


En mer allmän information om olika smittsamma sjukdomar står att finna på Folkhälsomyndighetens hemsida: [3]

Patogener (se nedan) vilka ingår i den frivilliga laboratorierapporteringen (SMI 2002-02-28) anmäls av laboratorieläkaren utan patientidentitet, d.v.s. enbart patients födelseår och kön.

Anmälan ställs till Smittskyddsläkaren i det län varifrån provet insänts samt till Folkhälsomyndigheten.